Varmt har vi det, dessa våra sista majdagar. Det blir till att söka upp ett svalkande skuggläge men samtidigt passa på att sticka ut nosen för att låta insupa och njuta av försommarens all värmande men också all frodiga prakt.

I helgen hade Nordskånska Kennelklubben sin sedvanliga och internationella utställning. Eftersom Nordskånska Kennelklubben är vår hemmaklubb brukar vi stödja genom att delta antingen som utställare eller besökare. I år var vi besökare och eftersom mitt intresse vilar hos barbet så väljer jag besöksdag efter ras som blev söndag. Både utställare och besökare liksom den ilande personalen glänste i den härliga majsolens sken, alla tillsammans i det frodigt grönskande parkområdet som omgärdar Hässleholmsgården. Tyvärr var vi lite sena in på utställningsområdet. Därmed missade vi den ena av de två hundar som på söndagen representerade rasen barbet. Vi hann med att träffa, klappa om och gratulera dagens BIR-vinnare – den 16 månader unga hanhunden Pepzi. Vi tackar på nytt såväl Pepzi som hans trevliga ägare för en gemensam prat- och fotostund.




Pepzi aka Himling’s Gilderoy Lockhart visar stolt upp sin och dagens rasvinst och nog är han en kille med glimten i ögat?




Därefter fortsatte vi vårt mingel på utställningsområdet och träffade såväl kända som nyfunna bekantskaper. Vi besökte även försäljningsområdet där det saluförs allt från hundmat till alla upptänkliga och oupptänkliga hundtillbehör till djurförsäkringar och kaffevagnar. På min inköpslista för dagen hade jag en visselpipa som jag numera fått lära och förstå är ett viktigt hjälpmedel vid apportträning. Har också genom egen erfarenhet fått se visselblåsares fördel jämfört med mig som enbart jobbar med handtecken och röst. Det är inte lätt att ropa länge och i motvind när man söker kontakt med sin fullt upptagna hund som springer med nosen i backen. De som tidigt påbörjat visselträning av sina arbetande hundar har fördel genom att snabbt kunna etablera kontakt och därefter dirigera sina hundar genom olika visselläten...inte minst då ljudet ska färdas långt i motvind eller då rösten inte når de högre häraderna av ljudfrekvenser. Jag kommer aldrig att lära mig alla olika tekniker men tycker ändå det skulle vara kul och fördelaktigt att lära Koi åtminstone visselkommando för stopp, hit och kontakt. Något som skulle underlätta både för min röst men också i kommunikationen med Koi då vi arbetar på längre avstånd mellan varandra.



Att köpa en vissla visade sig vara en hel vetenskap för sig... Retrieverfolket har sin vissla, spanielfolket sin, stående fågelhundsfolket sin och vallningsfolket en annan. Visslor som är noggrant stämda i olika ljudfrekvenser för att de ska kunna skiljas åt i hur de låter för hundarna. Tappar föraren sin vissla ska man kunna inhandla en ny med samma kända och för hunden inlärda frekvensområde. Men jag som är novis och glad amatör väljer den enkla vägen och tar den visslan som har två i en. Ena änden för att enbart användas som stoppkommando och den andra änden för aktivitetskommando genom att blåsa olika sekvenser. För mig och Koi gäller det i första hand att träna in ljudet för ”stopp” ”hit” och ”kontakt”.

Försäljaren frågade om jag tränade med retrieverfolket eller spanielfolket? Jag svarade att jag tränar med min hund och visslans utformning och frekvens har för mig mindre betydelse men den ska vara lätt att använda. Med ett ljud som ska färdas långt över de skånska fälten och överrösta vågors skvalpande och brus. Koi lägger nog ingen större vikt vid ljudfrekvensen på visslan. Det handlar mer om att vi tillsammans lär oss betydelsen av visslans ljud och läten. Eftersom formen på visslans båda ändar ser olika ut så behöver jag inte riskera att blanda ihop visslornas viktiga och avgörande funktion. Nu ska det testas och inte minst ses och höras vad Koi anser om mitt enväldiga beslut i vald ljudfrekvens.

Tränas görs det också på vår lokala klubb - Åhus brukshundsklubb. Hit drar vi på ledarledd träning i rallylydnad men vi tillbringar också tid här för egen träning i lydnad. Vår senaste session hade hopp på schemat. Sitt kvar - hopp - till mig - vänd om - och hopp ut från mig. En övning Koi tycker är kul men allra bäst är det förstås om det finns en apport att hämta bakom hindret... men så lätt skulle vi inte ha det idag så det blev hopp utan apporthämtning.





Och när det hela sitter...så åker den högt älskade bollen fram... Att utbilda och lära ska inte vara trist och tråkigt utan främst himla kul och belönande för uppnå bästa resultat!
Låt den inspirerande glädjen sprudla!

Igår hade vi en upplyst och solig avslutning på vår jaktlydnadskurs hos Paulsson & Co. Vi har haft många och tuffa utmaningar under vår nära nog två månaders långa drillning i jaktlydnadens alla konster. Våra tre tränares ständigt upprepade ledmotiv har varit; tydliga signaler, stadga, fokus och entusiastiskt teamwork. I dessa ledmotiv testades igår både hundar och dess förare. Alla ekipage kvalade samtliga vidare in till nästa hägrande mål. Apporteringskursen – på såväl land som i vatten.

Koi visade igår framtassarna i en glad, härlig samarbetsvilja och trots Carolines väna lockande och Håkans vilda kastande av bollar och apporter, åt höger och vänster, framåt och bakåt så stannade Koi, lydig och uppmärksam, vid min sida där vi minglade tätt, tätt intill varandra med våra lösa hundar. Koi stannade omedelbart i språng vid given signal på inkallning och låg stabilt under en längre parkerad platsläggning. Vårt enda dilemma är skottprovet. Allt sedan ett gäng ungdomar smällde av hela sitt batteri av smällare en nyårsdag under vår promenad då Koi bara var nio månader gammal har skotträdslan varit närvarande. Kanske fanns skotträdslan där sen tidigare, men det var först då jag blev varse om Kois reaktion. I vår har vi jobbat med långa avstånd och dragit stor fördel av Kois stora och målinriktade arbetsvilja. När Koi är fullt engagerad i en arbetsuppgift blir det mindre viktigt med ljud och det som händer runt omkring. Jag vill inte forcera så vi jobbar med gott om tid för att hitta en lösning. Där jag hoppas att arbetsglädjen så slutligen besegrar rädslan. Skam den som ger sig! Skulle skotträdslan ändå hålla i sig - ingen större skada skedd - då jag inte heller jagar. Vi har nu tillsammans skaffat en fin bas för att bygga vår fortsatta träning i det Koi gillar allra mest, att hämta apporter, de synligt nedfallna som de blinda, vilka kräver mer sökarbete. Nu laddar vi om för nästa tappra uppdrag – Apport!

Idag är dagen då våra rashundsvänner i USA firar gemensamt och stort. Första maj är National Purebred Dog Day. Ett firande för att uppmärksamma varje dags arbete i att värna all världens våra många och olika typer av hundraser. Ett arbete som ständigt och fortlöpande pågår för att värna deras arv, syfte och framtid men också för att visa på all glädje de sprider och delar i samspelet med oss människor. Genom att sprida kunskap och dela varandras erfarenhet kring den egna hunden och rasen kan vi också stödja deras värv idag och i framtiden.

Jag har delat detta stora och betydelsefulla budskap tidigare och glädjande för året är att också vår svenska Kennelklubb, SKK, tillsatt en ny arbetsgrupp som kommer att arbeta för samma goda motto - att värna rashunden. Idag hyllar och firar jag Barbet Koi men också alla hans rasfränder som finns spridda lite varstans i världen. Barbet Ela Samba på bilden ovan har nyss gett liv till en ny kull valpar och bidrar mångfaldigt till dagens glada firande och ständigt aktuella tema.
Grattis och ett hejdundrande Tack till alla våra härliga hjärtan!