Både Koi och vind var fartfyllda igår. När det blåser så kraftigt som det gjorde under gårdagen är det som om det smittar av sig på hundarna. De blir lika ystra som vinden. Vår träningskväll blev inställd då antagligen både skyltar, koner och ekipage med största sannolikhet hade farit till väders. Så det får bli till att försöka få lugn på Kois spring i benen och träna lite under veckans promenader istället.

Igår hade vi träningstävling i vår rallylydnadskurs. Koi och jag blev diskvalificerade vid andra skylten av tolv. Ibland känns det som om all träning bara är som bortblåst för denna unge herre. Det finns liksom ingen alls hemma. Det är stört omöjligt att fånga hans uppmärksamhet och det är inte alls av intresse att utföra moment på löpande band. Koi tycks tänka att det kan jag göra själv om jag nu tycker det är så kul. Under tiden kan han gå och doftsondera appellplan och kanske till och med rädda de stackars hundar från sina förare som sliter med träning för lydnadsklass 1. ”Då kan vi ha lite roligt på plan under tiden som obstinata och sura hundförare kan gå sina träningsrundor om de nu tycker att det är SÅ viktigt…”

Ja, en del träningskvällar är det bara att lägga bakom sig. Det är ingen idé att bli irriterad eller uppgiven. Det är bara att ignorera – även om det är svårt i det ögonblick det händer – men en del saker mår bäst av att inte analyseras i sina beståndsdelar. Även jag har dagar som är av den karaktär som mår bäst av att läggas åt den mindre viktiga sidan. Men samma sida som gjort livet en erfarenhet rikare. Det är bara att bita ihop och se framstegen an inför nästa träningstillfälle… Men unge herr Koi klarade i alla fall en platsliggning för fotografering om än med blicken vänd åt annat håll…och ibland är det faktiskt just det som krävs. Se saker och ting från en ny synvinkel kan ju vara både riktigt lärorikt och ge ett bredare perspektiv på det som är av vikt här i livets tillvaro.

Oktober och löven drösar ner från träden. Hundarna far runt på gräsmattan så det blir riktiga lövvirvlar bakom dem. Vi har haft hundvård i veckan och Koi har blivit genomborstad och Mac har fått sig en helklippning. Det är efter en sådan här vecka jag inte är särskilt populär bland hundarna. De är inte roade att vara still så länge som jag behöver tid för att bli klar. Det får bli en hel del av lekpauser för att bryta det tråkiga med stillastående under frisering. Sådana stunder är mycket mer uppskattade av hundarna än då jag kommer med borste och sax. För det är ju då det är läge att lägga benen på ryggen och sticka.

Det är skönt med en värmande, ullig och nära kompis Koi när höstkylan drar in.

Det är Koi på bägge bilderna men det är ett år i tidskillnad. Koi har nu blivit lite grövre och stadigare i sin benstomme, bröstkorgen har djupnat och ryggen är bredare och svansen har blivit ordentligt mycket fylligare och ”barbetkroken” tydligare. Det valpiga ansiktet har fått ett mer vuxet intryck och skägget har blivit ordentligt mycket längre. Men det är samma goa, härliga och tokvilda barbet!