Svart och vit är kontraster likt yin och yang och det är motsatserna som utgör attraktionen som håller de bägge samman. Naturens oupphörliga strävan till att uppnå en godartad balans mellan två kontraster. Limmet som håller oss samman och utgör motsatser för att uppmuntra till utveckling inom egna förmågor. Våra två fyrbenta lunsar är i dessa okulörta färger och täcker även in hela det stora och breda spektra av synlig gråskala där i mellan. Attraktion är inte ens förnamnet till allt vad vi känner för dessa våra vänner i stort och smått.

I tankar kan man ju vara både hundar och människor och en lugn stund efter stoj och lek med lite eftertänksamhet kan väl bara vara av godo. Herr Koi, på bilden ovan undrar nog dock lojt varför jag alltid måste störa i den viktiga huvudsysslan…

Det har varit fullt upp senaste tiden så jag har ju glömt och vända blad i Nordskånska Kennelklubbens kalender till sidan för månaden November. Och där väntade ju min alldeles egna snygga kalenderpojke! Bilden som togs i september 2012 och Koi var 6 månader gammal och hade precis tagit sin simexamen. Samma dag hämtade han för första gången sin vattenapport och var mäkta stolt vill jag minnas. Matte likaså förstås.

Idag dryga året senare är han betydligt vuxnare än på bliden ovan. Hans kropp har blivit kraftigare och stabilare och pälsen blivit tjockare och längre. Nedan några bilder av aktuell Koi i vått och torrt i dagens kostym. Lika tokigt glad och nöjd med att få vara i sitt rätta element – vatten. Det heter ju inte fransk vattenhund utan en saklig anledning och som har en historia som apportör av sjöfågel i ur och skur. Att det är kallt vatten, lerigt eller geggigt spelar mindre roll för herrn bara han får apportera så är lyckan gjord. Därav den tjocka ulliga pälsen med underull som håller kylan på behörigt avstånd.

Igår var vi på utställning i Växjö för att ställa ut Koi i rasens unghundsklass. Vi kom sent iväg och var precis i tid för att stega in i ringen för visning och där stod redan två unghanar uppställda. Koi och jag äntrar ringen och ställer oss sist i ledet efter en annan fin och ståtlig unghane. Då vi står och väntar på bedömning och under tiden första unghanen bedöms kan jag språka med barbetägaren framför Koi och mig. Unghanen framför oss visar sig vara Kois bror Higgins! Gissa om det blev ett glatt överraskande men oväntat möte. Så roligt att se bröderna sida vid sida då de nu blivit två stora unghanar. Det som grämer mig allra mest med gårdagen är att kameran var någon annanstans och det inte blev några bilder på ett så himla roligt återseende. Men det finns helt klart kvar i minnet och bilderna idag får istället bli från förra veckan innan badet på en fluffig och genomborstad Koi.

Till den internationella utställningen i Växjö var det fem barbeter anmälda. Två tikar i öppenklass och tre hanar i unghundsklass. Att gå på utställning är ett utmärkt tillfälle att träffa andra barbeter och deras ägare då det inte tillhör vardagen att stöta på en annan barbet eftersom det är en ras med en snäv population. Det blir pälssnack, prat om rasvariation, utställningsteknik och mycket annat och det är alltid lika givande. Det är också kul att se hundarna tillsammans då det verkar som om de klart ser sin samhörighet eftersom de visar så stort intresse för varandra. Vi hälsar Grattis till dagens vinnare José i unghundsklassen och den kelglada tiken Bianca som igår blev svensk champion. Och allra mest ett STORT TACK till alla gårdagens glada barbeter med ägare för ett trevligt möte med pratstund.