Barbet Koi & Neo Mahler

Barbet Moderne och Vieux Griffon Barbet

Bli allt dummare eller försöka förstå?

Ju mer jag tar del av dagens människor i all dess skrävlande ilskna attityd i aningslösa resonemang desto mindre förvånas jag över dumhetens oförstånd i vårt ”ska-bara-ha-samhälle”.

Jag observerar, lyssnar, läser och försöker föra en dialog om förståelsens vikt av ett uttryckt avelsmål för att hållbart kunna värna våra många och olika rashundar. Men inser snart att när vi inte ens klarar av att hålla isär enkla begrepp som hjälper oss att skilja det ena från det andra, ja, då är det nog inte så konstigt att allt blir en enda stor blandad mix.

Om inte ett uttryckt avelsmål för en specifik hundtyp spelar ens den minsta roll då undrar åtminstone jag varför vi ens avlar och marknadsför rashunden som det bättre alternativet vid hundköp? Vi tror okritiskt och blint på det som står tryckt på hundens stamtavla. Om sedan verkligheten med uppenbar tydlighet visar på något helt annat, då sägs till oss drabbade att bara fortsätta tro och lyda makten. Nej, jag behöver inte längre fundera över alla märkliga och ologiska förklaringar som uppenbarar sig i den organiserade hundvärlden. Det som dock fortfarande förvånar är att en organisation omhuldar och tillåter dumhet styra och besluta tvärsemot evidens och bättre vetande. Ett system som blundar istället för att vägleda och utbilda kommer att fortsätta destruera både människor och rashundar. Ett nedslående resultat som medför att ett intjänat förtroendekapital också raskt förbrukas.

Jag vet förstås att det inom organisationen finns såväl passion som förnuft, erfarenhet och beprövad kunskap…men det är minst sagt hög tid för att låta visa upp mångt mycket mer av dem. Tillåt kunskap skina upplysande för att delas och spridas så att vi kan få till en något bättre balans mellan det som gynnar många än att enbart sätta spotlight på och lyfta några egocentriska få. Rötägg finns inom alla kategorier av människor och inte minst allsköns media är snara med att söka och ge dem sitt säljande utrymme….känslor är klick-attraktiva och drar till sig vår uppmärksamhet som frikostigt och generöst när vår hungriga girighet. Allvarets bakgrund och innehåll går som så oftast och tanklöst helt förlorat. Förhastade och felaktiga slutsater får råda allt emedan kunskap och en förståelig förklaring inte längre får plats på vår ”ska-bara-ha-lista”!




Barbet International Fact Check Group, Elaine Fichter

Trots allt. Sällan sedda och hörda, men dem finns. Intresserade som vill veta, lära och förstå. Några som briljerar inom ämnet barbet är Elaine Fichter och Leendert Bosman som gärna förklarar och delar med sig av både verifikation och driven kunskap. Du hittar dem som en grupp, öppen för alla som visar intresse, i ett våra numera mångtaliga mediakanaler.
Comments

Brist på utbildad personal inom djursjukvården!

Hjälpa eller stjälpa!


Svenska Kennelklubbens vd Kees de Jong uttalar sig bestämt om veterinärbristen i deras senaste pressmeddelande. ”Den här situationen är inte värdig ett land som Sverige och den måste få en lösning snabbt!”

Bristen på veterinärer och djursjukvårdare har sedan lång tid tillbaks redan uppmärksammats. Under semestertid och med allt fler nyblivna ägare till ”coronahundar” följer också en större efterfrågan på djursjukvård. Det som förvånar mig allra mest med SKKs pressrelease är att det inte tillägnas en enda viktig mening som upplyser oss om att veterinärer också tillhör en yrkesgrupp med hög självmordsfrekvens. Veterinärer som tampas med psykiska ohälsa på grund av djurägares obenägenhet att med sans och tolerans lyssna till fakta. En högutbildad yrkesgrupp som förutom sin valda specialitet också dagligen tvingas handskas med dumhet, hot och publik smutskastning från vårdsökande djurägare.

Finns det saklig grund till kritik ska den förstås och med all rätta också kommuniceras men i första hand och steg mellan berörda parter. Upprörda och missnöjda djurägare gör tvärsom. Vi väljer att publikt spy vår galla ansvarslöst ensidigt och fördömande enväldigt. Allt från uttalade personliga hot till att ”hänga ut” och baktala veterinär eller klinik på sociala medier. Råder det som idag stor brist på veterinärer så blir resultatet dystert nedslående. Yrkesgruppen decimeras än mer just på grund av djurägares inkompetens och usla beteende. Vi djurägare borde ta oss kragen, ge tid till reflektion och självrannsakan för att kunna uppvisa ett långt bättre omdöme. Vill vi värna våra älskade djur, då måste vi också värna den spetskompetens som utövar stöd och hjälp om vi ställs inför oturen att stirra olyckan i vitögat.



PÅVERKAN OCH KONSEKVENSER
Sociala media ger var och en av oss en publik plattform att förmedla allt från egen glädje till vanmaktens frustration. Ett handlingskraftigt media som påverkar och omedelbart sprids. Ett media som också skapar och lever sitt alldeles egna liv avsevärt långt från en kontrollerande ansvarig utgivare som tar hänsyn till verkligheten i alla dess komplexa aspekter. I ett folkligt media som med kraftfullt tyckande vill synas, gillas och påverka är det lätt att vilseledas, missbedöma, misstolka för att omedelbart dra allt förhastade slutsatser. För en enskild individ kan mångtaliga och oemotsagda kommentarer bli plågsamt förödande. Har vi ens granskat, efterfrågat och samlat på oss fakta (från båda parter) innan dess att vi publikt serverar våra fördömande uttalanden och tanklösa beslut?

Dagens organiserade hundvärld liksom samhället i stort tycks ha tappat såväl verklighetsförankring som logiskt och sansat tänkande. Vad har hänt med den egna kapaciteten till att tänka och tänka om. Att nödvändigt som ständigt reflektera över skillnaden mellan åsikt och fakta. Håller vi misstag om ryggen och tillåter lögner fortgå utan varken faktagrund eller eget ansvar? Om så är fallet, då lär vi aldrig gå framåt. Vi skapar nya problem när vi istället borde hushålla mer för att effektivt nyttja och värna dem resurser vi faktiskt bjuds och har.

Jag är själv hundägare och känner så klart oro över vad än som kan kallas bristfälligt. En oro över att inte finna vägledande stöd och rådig hjälp. Jag är tacksam för veterinärklinikens goda mottagande och tillgänglighet som i nöd drabbat min hund. Jag ringer kliniken och får vid vår ankomst nästan omedelbar i all förklarande vänlighet både informativa instruktioner med snar hjälp. Ett scenario som jag ofta tänker tillbaks på då jag samtidigt erinrar mig min då ålderstigna numera döda mor vid ett liknande nödfall inom humanvården. Då fick vi vänta nära nog 10 timmar innan vi kunde lämna sjukhuset! För min mor en långdragen smärtsamt ansträngande väntan. Mor skulle vara fastande och där vi båda, knalt informerade, ombeds sitta på anvisad plats i väntan på tur och läkare.

TUNNELSEENDE?
Hundvärlden skryter, dömer och bestämmer gärna. Inte utan att jag funderar över vårt obalanserade samhälle och människors tiltade attityder. Hunden behöver näring, aktivitet, tillsyn och utevistelse. Allt emedan våra äldre sitter isolerade och utan minsta möjlighet till daglig utevistelse eller social gemenskap. Idag vet vi att människor inte bara mött döden ensamma för att genom flera år skrumpna till stoft i sina egna hem innan ens dödsfallet upptäcks. Men vem bryr sig? Var finns vårt helhetsperspektiv? Hur handhar vi våra resurser och hur prioriterar vi när våra resurser är begränsade och kunskapens medvetenhet totalt fallerar? Vi vill ha NU och av så mycket, men vet så illa lite! Vi bara gasar på i vår ”egna tillrättalagda bubbla” trots att vi alla ändå och till sist måste förhålla oss till och tackla verklighetens begränsningar när vi sårbara möter mörkrets bistra och kalla omständigheter.



Kära Kees de Jong,
Det som inte är värdigt ett land som Sverige är; När våra makthavare presenterar utvalda delar av helhetens verklighet och medvetet undanhåller andra. Trots det synligt uppenbara fortsätter vi att blunda för egna fel och brister. Jag är glad att åtminstone veterinärerna har ett kollegium som valt att upplysa allmänheten för att medvetet värna om och stödja sin yrkesgrupp. Ledsen för att media väljer att blygsamt uppmärksamma och än mindre förmedla. Flera veterinärer arbetar i ensam regi med svåra existensiella frågor och under ständig press om att allra helst utföra mirakel. Att handskas med livet i medgång är som alltid belönande. I motgång är livet komplext och aldrig enkelt. Naturens förutsedda som oförutsedda nycker kräver både insikt, tolerans och förståelse. Det finns inte en enda levande individ som i längden mäktar med att växa och sträva framåt i kylans motvind utan vare sig trygghetens värme, näring eller vila.

Kära makthavare,
Vill vi se en förändring i en för livet gynnsammare miljö måste vi också upplysa ärligt, tydligt och förståeligt. Var och en av oss förfogar över en vilja och ett eget ansvar. Ansvar inte enbart för sig själv utan också för sin nästa och vårt bästa. Dumhet kommer vi aldrig någonsin att kunna lära men okunskap kan med utbildning bli till ytterligare en stödjande och hjälpande hand. Ta vara på mångfaldens vägar och våra olika förutsättningar och resurser för att göra dagen berikande meningsfull. Bringa nästa generation förståelsens grund för tidens tand och lärdomar redan gjorda. Allt liv om än i detta sammanhang, en kort och begränsad tid, utgör en liten men om vi väljer att lära och upptäcka, en viktig beståndsdel. I en odödlig och ofattbart större sökprocess under pågående och ständig utveckling.

Comments

Den enes bröd den andres död

Faksimil från webben och Plosgenetics
Länken nedan leder till PLOS GENETICS där författarna har sin artikel publicerad i sin helhet.
https://journals.plos.org/plosgenetics/article?id=10.1371/journal.pgen.1008956


En intressant studie som också säger något om värdet av raskunskap och selektion i avelsarbetet. Det är en vetenskaplig rapport som genetiskt studerat den australienska labradoodlen. I sammanfattningen redovisas att labradoodlen efter bara några senare generationer visar på ett DNA som har långt mindre av labrador utan istället helt övervägande är den av pudel. En slutsats som författarna hävdar är ett resultat av uppfödares prioritering och selektering till förmån för just pudelns flera attribut och särdrag som t ex en mjuk krullig päls.


Att en ras kan absorberas av en annan har införstådda sedan länge insett och används med fördel från tid till annan genom att tillföra en annan ras med nytt blod för att på så sätt stärka rashundens hälsa och samtidigt ändå värna om och bevara den ursprungliga rastypen. Men det förutsätter förstås att man är kunnig och väl medveten om den hundras man avser sig vilja stödja och bevara. Genom att både före och efter inkorsning också skolat selektera för en specifik typ i det uttryckta avelsmålets riktning.

Denna vetenskapliga artikel fick mig att tänka på det internationella barbet symposium som hölls i Frankrike år 2012. Många nationer närvarade däribland Sverige. Här gavs en möjlighet att påbörja arbetet för att reda ut trasslet bakom dagens barbet som också har mycket av pudel i sitt DNA. Professor Bernard Denis från den franska kennelklubben uttalade klart och tydligt att barbetens morfologiska typ är den av griffon. Här fälldes också, till någras förtret, den nu omtalade kommentaren; ”If you want dogs that looks like Poodles – Buy A Poodle!”

Ledsamt nog ledde inte symposiet till den nödvändiga öppenhet som krävs för att kunna värna en specifik hundras. Efter insiktsfulla ord tystade återigen några småpåvar ner dilemmat med vår rådande kunskapsbrist som vi nu sedan länge behövt åtgärda. Vi borde medvetet söka, förmedla och tillgodogöra oss kunskap. Kunskap som krävs för att genomtänkt kunna stödja en förbisedd och missförstådd hundras på ruinens brant.

Också dagens barbet tarvar i snaraste nytt blod. Men här har etablissemanget inte ens klart för sig vilken av nu många typer som ska värnas och bevaras. Senaste inkorsning med fransk välsignelse gjordes i Finland och var en spansk vattenhund. En ras som redan tidigare finns i mixen bland flera andra raser i dagens barbet. Ett märkligt val som ingalunda går i riktning för att värna en ursprunglig och apporterande hundras av griffontyp. Men valet kanske gjordes med avsikt för att stärka den nykonstruerade, långt från utrotningshotade men pudelbaserade Barbet Moderne? Svårt att veta eftersom ingen särskiljer och förklarar.

De senaste 40 åren är en sanslös röra inom den berusade barbetvärlden och där vedertagna termer och begrepp ges en helt ny innebörd och betydelse. Få är dem som innehar förmåga att tydligt kommunicera faktauppgifter för allas vår förståelse. Historik och data är inte bara förnöjsam kuriosa utan helt nödvändiga för ett sunt avelsarbete. Historik och data utgör basen för att kunna specificera och därmed också urskilja en erkänd hundras från en annan.
Comments