Solen blir allt tröttare – stiger upp senare och lämnar in allt tidigare. Hösten gör sitt intåg och de ljusa härliga kvällarna är snart ett minne blott. Vi får se till att göra långpromenaderna allt tidigare på dagen för att inte överraskas av skymningen som snabbt följs av becksvart mörker.
Höst och vinter tillhör inte mina favoriter men Koi och Mac håller inte med. De härjar lika gärna i en tidigt dalande höstsol som i virvlande snö... Men en sak i taget...Nu gäller virvlande barr och löv blandat med hundar!

En udda och härlig duo som ibland kivar om bollen men som mest av allt trivs i varandras sällskap. Något som tydligt märks när det är tid för Kois eller Macs egentid i form av åtskilda och olika aktiviteter. Den som väntar ensam vankar oroligt och med ömkan tills dess att duon åter är hel. Sköna killar i samspel.

Hmmm, vi missade den igår – internationella skäggdagen, som inföll den 5 september. Barbet är en del av det franska ordet ”barbe” vilket också beyder skägg. Vi ärar våra två skäggiga en dag försent och värnar stolt skägg och mustasch i stort som smått.

I söndags var jag på jakt. Eller närmare bestämt sökte jag bok i Bosjökloster där det hölls Jakt och Fiskemässa. Jag hade hört om ett antikvariat som skulle finnas på plats och som handlade med äldre litteratur, kartor och olika typer av prints från gamla etsningar och målningar. Vi stegade in sent på eftermiddagen och endast någon timme före stängningsdags, så tiden var knapp. Redan då vi kommit innanför mässområdet kände jag en ånger över att inte haft mer tid för själva mässan. Här fanns så mycket att titta på och inte minst alla dessa hundar i olika aktiviteter. På min väg till en av klosterbyggnadens flyglar där bokhandlaren höll till fick jag höra att det hölls apporteringstävling vid Ringsjöns strand strax nedanför byggnaden. Jag hastade i mitt letande och ville gärna hinna se åtminstone lite av denna uppvisning. Jag hittade dock inte vad jag sökte men väl en annan bok som fångade mitt intresse och som också inhandlades. Efter mitt samtal med bokhandlaren skyndade jag snabbt vidare till vassruggarna nere vid sjöstranden.



En markerad ruta på 2x2 meter var utgångspunkt för förare med hund. Där inväntar de skott för en apport på land och efter avlämning hos förare i den markerade rutan så kommer ytterligare ett skott för apport som kastas ut i sjön. Hunden hämtar på kommando och avlämnar till sin förare. Dessa två apporteringar sker på tid och snabbaste hund vinner. Disciplin, stadga, iver, snabbhet, arbetsvilja och inte minst arbetsglädje flödar hos dessa duktiga hundar. Redan vid ingången av den första hunden som jag såg ser jag något som gör att jag helt tappar fokus på att följa själva tävlingen. Det som fångade min uppmärksamhet är att hunden har samma typ av kortvarig skakning i sina fram- och/eller bakben som jag ser hos Koi då och då. Jag kan säga att det var inte den enda hunden – där fanns FLERA hundar med darrande ben! Inte heller reagerade någon människa över detta faktum. Det hade inte heller jag gjort om det inte varit för den orättfärdiga tremordialog som jag under lång tid fört med SKK och min rasklubb. När jag står där och tittar så blir det ofrånkomligt att inte fundera över hur alla ägare till dessa så effektiva och högpresterande hundar hade reagerat om deras respektive rasklubbar och SKK hade sagt till dem att deras hundar är sjuka och skrivit tremorrapporter med rekommendationer om att ta dessa individer och dess släkt ur avel på grund av en temporär och kortvarig skakning i benen på fullt friska och arbetande hundar?








En sak är åtminstone jag övertygad om – tremordialogen hade sett helt annorlunda ut inom en organiserad och stark grupp som jägarna! De är i motsats till mig många och jordnära dessutom är dem synnerligen vana att föra högljudda dialoger i motvind! Jag är glad över de delar jag hann se av denna mässa och uppvisning. Till nästa år ska jag besöka mässan med långt fler timmar för alla dess olika och händelserika aktiviteter och inte minst för att hinna prata och dela erfarenhet med hundägare.