Något i luften gjorde Koi alldeles vild. Han stannar upp sätter nosen högt i vädret och hela kroppen hans blir på helspänn. Sen laddar han och sätter full fart in i skogen och det innan jag ens hunnit reagera och skrika stanna. Mac följer efter så gott han kan. Koi hoppar och springer både snabbt och graciöst medan lille Mac pinnar på allt vad benen håller och har stora svårigheter att se vart Koi tar vägen då han är betydligt lägre och har svårt att orientera sig bland stock och sten. Koi däremot är både stor och målmedveten och det tar en stund innan han hejdar sig och vänder åter till mig. Då har Mac redan återvänt då han tappat Koi ur sikte men han är ju också betydligt lydigare än unge trotsige Koi och hörsammar mitt inkallande HIT! När de väl åter sitter samlade ser Mac lite i under lugg på mig och jag ser att han förstår att han gjorde fel, Koi däremot ser bara mäkta stolt och glad ut med pälsen full av mossa, grenar, löv och lite mer som skogsmurveln samlat på sig under sin sökjakt. Resten av vägen hem blir med koppel på – för dem båda.

Trots att det är mycket bus, kiv och bråk mellan våra bägge herrar så är de faktiskt ytterst riktigt goda vänner. Mest märks det på Koi som är väldigt beroende av att hålla reda på var Mac är och vad han gör. Mac är också på tok för snäll mot den ibland riktigt ohyfsade Koi som när han tjuvar Macs mat eller gräver upp hans nergrävda ben. De få gånger det har hettat till ordentligt har varit när husse kommer hem och de båda vill vara först till att hälsa och där tycker förstås Mac med all rätt att han är den första att få ta emot husses gunst, och när de fått väldigt goda märgben där Koi tömmer märgen snabbt som tusan och ska sen vill byta och ta Macs ben och tömma det också. Men som helhet är dem efter dessa månader bildlikt som Helan och Halvan – två helt olika personligheter men som sina skillnader till trots är utseendemässigt lika och väldigt måna om varandra. Folk brukar ibland fråga om jag är ute och rastar mor och dotter…

Idag har vi räfsat i trädgården eller rättare sagt jag. Koi, han blir som tokig när jag räfsar eller sopar. Han skäller och hoppar i rundlar och ska ta räfsa eller sopborste ifrån mig. Det är som om han tror att räfsan eller sopborsten rör sig utan min hjälp. Han gör utfall och attackerar. Mac blir jättetrött på Koi när han hela tiden skäller och säger gång på gång till honom att vara tyst, men det hjälper föga. Lägger jag räfsan på marken blir han frustrerad och skäller för att den inte längre rör sig. Sen har jag tömt blomkrukor och plockat undan och Koi han plockar fram det igen. Det är en hel del av merarbete med Koi som medhjälpare. Han kan gräva, beskära träd, bära krukor så han visar på god talang förutom att det blir lite omvänt…men med lite träning så är han kanske en fulldrillad trädgårdsnisse till nästa år.

Under våra skogsrundor brukar vi träffa på två salukitikar – Fendi och Jila. De är två riktigt ståtliga och inte minst ursnabba damer. Får försöka fota dem någon gång om kameran och jag hinner med. Mina bägge herrar, Mac och Koi, har inte en chans att hälsa på dem om damerna inte själva vill förstås. Salukitikarna rör sig minst sagt med vindens hastighet. Under regniga dagar brukar dessa damer ha regnrockarna på för att matte ska slippa få in två genomdrypande blöta och smutsiga damer. Kanske också något för Koi som envisas med att springa i varenda gyttjepöl vi stöter på under våra regniga promenader. Så idag har Koi under protest fått lov att prova Fendis eller kanske det var Jilas regnrock. Så här stilig blev den välekiperade unge herrn. Nu är det bara galoscherna som saknas…

I går fick Koi för sig att han skulle beskära vårt päronträd. Helt plötsligt börjar han bara att hoppa upp mot trädet för att fånga grenar och slita ner dem. Både Mac och jag tittade undrande på honom. Förstår inte var han fick detta infall ifrån. Det var helt vindstilla igår så det var ingen rörelse i trädet som kunde locka honom utan idéen hans bara dök upp. Koi jobbade på ordentligt och till slut orkade inte ens Mac bry sig om hans tokiga infall utan fortsatte bara helt lugnt att tugga vidare på sitt ben. Även då han låg oroväckande nära denna hoppjerka som studsade upp och ner i päronträdet. Kanske kan Koi jobba som fruktträdsbeskärare till våren…här är ju gott om äppelodlingar i vår omnejd.

Ja, nu är klockan tillbaks i vintertid och mörkret tar allt mer över den ljusa delen av dagen. Vi ska påbörja vår nästa utbildning efter valpkursen och det blir en grundkurs i lydnad under tio tisdagskvällar framöver. Och det bästa av allt - vi tränar inomhus och behöver inte bekymra oss om varken regn, blåst, snö, kyla eller mörker. Så årets novembermörker kommer att bli mycket roligare nu när vi har dessa kvällar att se fram emot. Allt som är grått behöver ju inte vara trist utan tvärtom riktigt underbart.

Vi har varit på utställning i Växjö idag och träffat en massa barbeter och dess ägare. Sex stycken kanske inte tycks vara många men när det gäller barbet så är det faktiskt det då rasen till antalet inte är så stor i Sverige. Så himla kul att få utbyta lite funderingar och erfarenheter med andra barbetägare och titta och känna på andra barbeter. Det som slog mig allra mest var hur stor Koi är i jämförelse med de andra valparna. Men det var också en nyttig upplevelse då jag nu inte behöver bekymra mig över att vikten på Koi har varit i de högre häraderna. Det som sen gjorde stort intryck är att alla hundarna i rasen är så öppna, sociala och glada. Särskilt med valparna då det är ny miljö, nya ljud, massor av störning runt omkring men ändå så är de orädda och nyfikna. Men åter till resultatet: vi gjorde ingen storslam men blev tvåa med hederspris i valpklass och vi är jättenöjda med utlåtandet. Vi grattar José från Växjö till BIM-valp och Bettan från Huskvarna till BIR-valp! Jättekul att träffa både valparna och dess ägare Christina/José och Elisabeth/Bettan. På bilden ovan är Koi till vänster och José till höger. Grattis säger vi också till Matisse som blev BIR och Trix som blev BIM och Gianina Ramos de la Serve de la Chapelle de Alexandre som fick Excellent, ck och reservcertifikat.



Koi - vår stora älskade drasut är ändå vår absolut vackraste hund alla kategorier och på delad plats med Mac förstås…