Igår hade vi en upplyst och solig avslutning på vår jaktlydnadskurs hos Paulsson & Co. Vi har haft många och tuffa utmaningar under vår nära nog två månaders långa drillning i jaktlydnadens alla konster. Våra tre tränares ständigt upprepade ledmotiv har varit; tydliga signaler, stadga, fokus och entusiastiskt teamwork. I dessa ledmotiv testades igår både hundar och dess förare. Alla ekipage kvalade samtliga vidare in till nästa hägrande mål. Apporteringskursen – på såväl land som i vatten.

Koi visade igår framtassarna i en glad, härlig samarbetsvilja och trots Carolines väna lockande och Håkans vilda kastande av bollar och apporter, åt höger och vänster, framåt och bakåt så stannade Koi, lydig och uppmärksam, vid min sida där vi minglade tätt, tätt intill varandra med våra lösa hundar. Koi stannade omedelbart i språng vid given signal på inkallning och låg stabilt under en längre parkerad platsläggning. Vårt enda dilemma är skottprovet. Allt sedan ett gäng ungdomar smällde av hela sitt batteri av smällare en nyårsdag under vår promenad då Koi bara var nio månader gammal har skotträdslan varit närvarande. Kanske fanns skotträdslan där sen tidigare, men det var först då jag blev varse om Kois reaktion. I vår har vi jobbat med långa avstånd och dragit stor fördel av Kois stora och målinriktade arbetsvilja. När Koi är fullt engagerad i en arbetsuppgift blir det mindre viktigt med ljud och det som händer runt omkring. Jag vill inte forcera så vi jobbar med gott om tid för att hitta en lösning. Där jag hoppas att arbetsglädjen så slutligen besegrar rädslan. Skam den som ger sig! Skulle skotträdslan ändå hålla i sig - ingen större skada skedd - då jag inte heller jagar. Vi har nu tillsammans skaffat en fin bas för att bygga vår fortsatta träning i det Koi gillar allra mest, att hämta apporter, de synligt nedfallna som de blinda, vilka kräver mer sökarbete. Nu laddar vi om för nästa tappra uppdrag – Apport!