Bli allt dummare eller försöka förstå?
05/07/22 10:21
Ju mer jag tar del av dagens människor i all dess skrävlande ilskna attityd i aningslösa resonemang desto mindre förvånas jag över dumhetens oförstånd i vårt ”ska-bara-ha-samhälle”.
Jag observerar, lyssnar, läser och försöker föra en dialog om förståelsens vikt av ett uttryckt avelsmål för att hållbart kunna värna våra många och olika rashundar. Men inser snart att när vi inte ens klarar av att hålla isär enkla begrepp som hjälper oss att skilja det ena från det andra, ja, då är det nog inte så konstigt att allt blir en enda stor blandad mix.
Om inte ett uttryckt avelsmål för en specifik hundtyp spelar ens den minsta roll då undrar åtminstone jag varför vi ens avlar och marknadsför rashunden som det bättre alternativet vid hundköp? Vi tror okritiskt och blint på det som står tryckt på hundens stamtavla. Om sedan verkligheten med uppenbar tydlighet visar på något helt annat, då sägs till oss drabbade att bara fortsätta tro och lyda makten. Nej, jag behöver inte längre fundera över alla märkliga och ologiska förklaringar som uppenbarar sig i den organiserade hundvärlden. Det som dock fortfarande förvånar är att en organisation omhuldar och tillåter dumhet styra och besluta tvärsemot evidens och bättre vetande. Ett system som blundar istället för att vägleda och utbilda kommer att fortsätta destruera både människor och rashundar. Ett nedslående resultat som medför att ett intjänat förtroendekapital också raskt förbrukas.
Jag vet förstås att det inom organisationen finns såväl passion som förnuft, erfarenhet och beprövad kunskap…men det är minst sagt hög tid för att låta visa upp mångt mycket mer av den varan. Tillåt kunskap skina upplysande för att delas och spridas så att vi kan få till en något bättre balans mellan det som gynnar många än att enbart sätta spotlight på och lyfta några egocentriska få. Rötägg finns inom alla kategorier av människor och inte minst allsköns media är snara med att söka och ge dem sitt säljande utrymme….känslor är klick-attraktiva och drar till sig vår uppmärksamhet som frikostigt och generöst när vår hungriga girighet. Allvarets bakgrund och innehåll går som så oftast och tanklöst helt förlorat. Förhastade och felaktiga slutsater får råda allt emedan kunskap och en förståelig förklaring inte längre får plats på vår ”ska-bara-ha-lista”!
Trots allt. Sällan sedda och hörda, men dem finns. Intresserade som vill veta, lära och förstå. Några som briljerar inom ämnet barbet är Elaine Fichter och Leendert Bosman som gärna förklarar och delar med sig av både verifikation och driven kunskap. Du hittar dem som en grupp, öppen för alla som visar intresse, i ett våra numera mångtaliga mediakanaler.
Jag observerar, lyssnar, läser och försöker föra en dialog om förståelsens vikt av ett uttryckt avelsmål för att hållbart kunna värna våra många och olika rashundar. Men inser snart att när vi inte ens klarar av att hålla isär enkla begrepp som hjälper oss att skilja det ena från det andra, ja, då är det nog inte så konstigt att allt blir en enda stor blandad mix.
Om inte ett uttryckt avelsmål för en specifik hundtyp spelar ens den minsta roll då undrar åtminstone jag varför vi ens avlar och marknadsför rashunden som det bättre alternativet vid hundköp? Vi tror okritiskt och blint på det som står tryckt på hundens stamtavla. Om sedan verkligheten med uppenbar tydlighet visar på något helt annat, då sägs till oss drabbade att bara fortsätta tro och lyda makten. Nej, jag behöver inte längre fundera över alla märkliga och ologiska förklaringar som uppenbarar sig i den organiserade hundvärlden. Det som dock fortfarande förvånar är att en organisation omhuldar och tillåter dumhet styra och besluta tvärsemot evidens och bättre vetande. Ett system som blundar istället för att vägleda och utbilda kommer att fortsätta destruera både människor och rashundar. Ett nedslående resultat som medför att ett intjänat förtroendekapital också raskt förbrukas.
Jag vet förstås att det inom organisationen finns såväl passion som förnuft, erfarenhet och beprövad kunskap…men det är minst sagt hög tid för att låta visa upp mångt mycket mer av den varan. Tillåt kunskap skina upplysande för att delas och spridas så att vi kan få till en något bättre balans mellan det som gynnar många än att enbart sätta spotlight på och lyfta några egocentriska få. Rötägg finns inom alla kategorier av människor och inte minst allsköns media är snara med att söka och ge dem sitt säljande utrymme….känslor är klick-attraktiva och drar till sig vår uppmärksamhet som frikostigt och generöst när vår hungriga girighet. Allvarets bakgrund och innehåll går som så oftast och tanklöst helt förlorat. Förhastade och felaktiga slutsater får råda allt emedan kunskap och en förståelig förklaring inte längre får plats på vår ”ska-bara-ha-lista”!
Trots allt. Sällan sedda och hörda, men dem finns. Intresserade som vill veta, lära och förstå. Några som briljerar inom ämnet barbet är Elaine Fichter och Leendert Bosman som gärna förklarar och delar med sig av både verifikation och driven kunskap. Du hittar dem som en grupp, öppen för alla som visar intresse, i ett våra numera mångtaliga mediakanaler.
Comments
Brist på utbildad personal inom djursjukvården!
20/06/22 12:05
Svenska Kennelklubbens vd Kees de Jong uttalar sig bestämt om veterinärbristen i deras senaste pressmeddelande. ”Den här situationen är inte värdig ett land som Sverige och den måste få en lösning snabbt!”
Bristen på veterinärer och djursjukvårdare har sedan lång tid tillbaks redan uppmärksammats. Under semestertid och med allt fler nyblivna ägare till ”coronahundar” följer också en större efterfrågan på djursjukvård. Det som förvånar mig allra mest med SKKs pressrelease är att det inte tillägnas en enda viktig mening som upplyser oss om att veterinärer också tillhör en yrkesgrupp med hög självmordsfrekvens. Veterinärer som tampas med psykisk ohälsa på grund av djurägares obenägenhet att med sans och tolerans lyssna till fakta. En högutbildad yrkesgrupp som förutom sin valda specialitet också dagligen tvingas handskas med dumhet, hot och publik smutskastning från vårdsökande djurägare.
Finns det saklig grund till kritik ska den förstås och med all rätta också kommuniceras men i första hand och steg mellan berörda parter. Upprörda och missnöjda djurägare gör tvärsom. Vi väljer att publikt spy vår galla ansvarslöst ensidigt och fördömande enväldigt. Allt från uttalade personliga hot till att ”hänga ut” och baktala veterinär eller klinik på sociala medier. Råder det som idag stor brist på veterinärer så blir resultatet dystert nedslående. Yrkesgruppen decimeras än mer just på grund av djurägares inkompetens och usla beteende. Vi djurägare borde ta oss kragen, ge tid till reflektion och självrannsakan för att kunna uppvisa ett långt bättre omdöme. Vill vi värna våra älskade djur, då måste vi också värna den spetskompetens som utövar stöd och hjälp om vi ställs inför oturen att stirra olyckan i vitögat.
PÅVERKAN OCH KONSEKVENSER
Sociala media ger var och en av oss en publik plattform att förmedla allt från egen glädje till vanmaktens frustration. Ett handlingskraftigt media som påverkar och omedelbart sprids. Ett media som också skapar och lever sitt alldeles egna liv avsevärt långt från en kontrollerande ansvarig utgivare som tar hänsyn till verkligheten i alla dess komplexa aspekter. I ett folkligt media som med kraftfullt tyckande vill synas, gillas och påverka är det lätt att vilseledas, missbedöma, misstolka för att omedelbart dra allt förhastade slutsatser. För en enskild individ kan mångtaliga och oemotsagda kommentarer bli plågsamt förödande. Har vi ens granskat, efterfrågat och samlat på oss fakta (från båda parter) innan dess att vi publikt serverar våra fördömande uttalanden och tanklösa beslut?
Dagens organiserade hundvärld liksom samhället i stort tycks ha tappat såväl verklighetsförankring som logiskt och sansat tänkande. Vad har hänt med den egna kapaciteten till att tänka och tänka om. Att nödvändigt som ständigt reflektera över skillnaden mellan åsikt och fakta. Håller vi misstag om ryggen och tillåter lögner fortgå utan varken faktagrund eller eget ansvar? Om så är fallet, då lär vi aldrig gå framåt. Vi skapar nya problem när vi istället borde hushålla mer för att effektivt nyttja och värna dem resurser vi faktiskt bjuds och har.
Jag är själv hundägare och känner så klart oro över vad än som kan kallas bristfälligt. En oro över att inte finna vägledande stöd och rådig hjälp. Jag är tacksam för veterinärklinikens goda mottagande och tillgänglighet som i nöd drabbat min hund. Jag ringer kliniken och får vid vår ankomst nästan omedelbar i all förklarande vänlighet både informativa instruktioner med snar hjälp. Ett scenario som jag ofta tänker tillbaks på då jag samtidigt erinrar mig min då ålderstigna numera döda mor vid ett liknande nödfall inom humanvården. Då fick vi vänta nära nog 10 timmar innan vi kunde lämna sjukhuset! För min mor en långdragen smärtsamt ansträngande väntan. Mor skulle vara fastande och där vi båda, knalt informerade, ombeds sitta på anvisad plats i väntan på tur och läkare.
TUNNELSEENDE?
Hundvärlden skryter, dömer och bestämmer gärna. Inte utan att jag funderar över vårt obalanserade samhälle och människors tiltade attityder. Hunden behöver näring, aktivitet, tillsyn och utevistelse. Allt emedan våra äldre sitter isolerade och utan minsta möjlighet till daglig utevistelse eller social gemenskap. Idag vet vi att människor inte bara mött döden ensamma för att genom flera år skrumpna till stoft i sina egna hem innan ens dödsfallet upptäcks. Men vem bryr sig? Var finns vårt helhetsperspektiv? Hur handhar vi våra resurser och hur prioriterar vi när våra resurser är begränsade och kunskapens medvetenhet totalt fallerar? Vi vill ha NU och av så mycket, men vet så illa lite! Vi bara gasar på i vår ”egna tillrättalagda bubbla” trots att vi alla ändå och till sist måste förhålla oss till och tackla verklighetens begränsningar när vi sårbara möter mörkrets bistra och kalla omständigheter.
Kära Kees de Jong,
Det som inte är värdigt ett land som Sverige är; När våra makthavare presenterar utvalda delar av helhetens verklighet och medvetet undanhåller andra. Trots det synligt uppenbara fortsätter vi att blunda för egna fel och brister. Jag är glad att åtminstone veterinärerna har ett kollegium som valt att upplysa allmänheten för att medvetet värna om och stödja sin yrkesgrupp. Ledsen för att media väljer att blygsamt uppmärksamma och än mindre förmedla. Flera veterinärer arbetar i ensam regi med svåra existensiella frågor och under ständig press om att allra helst utföra mirakel. Att handskas med livet i medgång är som alltid belönande. I motgång är livet komplext och aldrig enkelt. Naturens förutsedda som oförutsedda nycker kräver både insikt, tolerans och förståelse. Det finns inte en enda levande individ som i längden mäktar med att växa och sträva framåt i kylans motvind utan vare sig trygghetens värme, näring eller vila.
Kära makthavare,
Vill vi se en förändring i en för livet gynnsammare miljö måste vi också upplysa ärligt, tydligt och förståeligt. Var och en av oss förfogar över en vilja och ett eget ansvar. Ansvar inte enbart för sig själv utan också för sin nästa och vårt bästa. Dumhet kommer vi aldrig någonsin att kunna lära men okunskap kan med utbildning bli till ytterligare en stödjande och hjälpande hand. Ta vara på mångfaldens vägar och våra olika förutsättningar och resurser för att göra dagen berikande meningsfull. Bringa nästa generation förståelsens grund för tidens tand och lärdomar redan gjorda. Allt liv om än i detta sammanhang, en kort och begränsad tid, utgör en liten men om vi väljer att lära och upptäcka, en viktig beståndsdel. I en odödlig och ofattbart större sökprocess under pågående och ständig utveckling.
Kalla fakta synar kulturen inom SKK
19/02/21 16:54
Delar av SKK har granskats av TV4 och Kalla Fakta som resulterat i två program om vardera 45 minuter. Den första delen sändes 15 februari den andra delen kommer att visas måndagen den 22 februari.
Som både nöjd och kritiserande medlem av SKK välkomnar jag en oberoende granskning. Något som borde ske kontinuerligt både inom organisationen men också ur perspektivet från en helt oberoende aktörs objektiva men skarpa öga. Att studera, fråga, granska och analysera är nödvändigt just för att belysa, tydliggöra och komma tillrätta med brister, direkta felaktigheter och förödande övertramp.
Finns det problem och oförätter så måste vi också våga lyfta på locket och diskutera dem utan rädsla för hot om repressalier. Det innebär att i öppenhet visa att vi självkritiskt kan diskutera även dem svåra, komplicerade och ibland också obehagliga frågorna. Ingen av oss är felfri men vi har alla något nytt att lära. I ett växande föränderligt samhälle och organisation uppstår så klart också friktion och växtvärk med både fallgropar och problem som behöver synliggöras, dryftas och åtgärdas.
I en öppen och inkluderande organisation som vill samla mångas åsikter krävs att man bjuder på många öppna dörrar och har högt till tak. Förstås krävs också regler så vi är införstådda med dem ramar vi har att följa och förhålla oss till. Fakta bör vara den stabila grunden och arbetssättet sansat, tolerant och flexibelt. Människors oliktänkande bör ses som en resurs snarare än ett hot. Även om det skaver och ibland gör ont att möta upprörda meningsskiljaktigheter så är det just mellan dessa två som det också växer nya tankar kring möjligheter om förändring till gynnsammare utveckling.
BRISTER SJÄLVINSIKTEN?
Där det finns en framsida finns det också en baksida. Båda sidor är som alltid lika viktiga för att upprätthålla demokrati, rättvisa och balans i en fungerande helhet. Även om vi väljer att prioritera framsidan får vi aldrig försöka dölja innehållet eller bortse från vikten av baksidan. Om vi väljer att blunda för svårigheterna, då tippar balansen och baksidan kommer snart att överskugga allt det som framsidan har att bjuda oss. Framsidan är viktig men det är i mötet med baksidan som det skapas förståelse men också ny lärdom och insikt. Kunskap som kan främja både ett gott samarbete och en hållbar utveckling.
Just därför smärtar det att se och höra Pekka Olson och Ulf Uddman uttrycka; passar det inte så försvinn! Ett budskap som varken kommunicerar hänsynsfull kamratanda eller ett positivt utvecklingsklimat. De två högst ansvariga i SKK fick chansen att kunna välkomna och bjuda in till en mer lyhörd och ödmjuk dialog inom en ursprungligt god och mycket engagerad organisation. Precis som enskilda människor gör fel så gör också organisationer fel. Det krävs att vi kan lyssna på varandra och tala med varandra. Att komma till insikt om våra fel och brister är en förutsättning för att kunna hantera, åtgärda och framöver undvika dem.
Ulf Uddman sa i programmet att ”man är ansvarig för sina handlingar” Ja, det gäller inte bara den enskilda individen utan det ansvaret torde också gälla för en organisation och dess medarbetare. Att ta på sig sina rosa-färgade glasögon och subjektivt ge sig upprepat självberöm är inte bara provocerande utan blir till en hård käftsmäll för oss som redan tagit skada eller som sitter smärtsamt i kläm.
FÖRSTÅELSE OCH FRAMKOMLIGHET
Kärnfrågan och det som första programmet belyste har också jag mött men som Olson och Uddman med visad förvåning inte kände igen. Kulturen inom SKK som visade hur beslut tas på egna antaganden eller som att tysta röster och leda dem under radarn. Istället borde vi faktagranska, synliggöra, förklara och diskutera för att skapa förståelse men också visa handlingskraft för att åtgärda och stävja svårigheter och dumheter. Inom SKK brister förmågan till självkritik. Missbrukar organisation eller funktionärer sitt förtroende och gör övertramp måste vi också kunna ge kritik för uppmärksamma och åtgärda felaktigheter. Vi behöver inte heller förbjuda allt vi ogillar utan istället mer tolerant visa på möjligheterna med att göra vägen bredare och framkomlig för fler. Det vill till ett förändrat kulturklimat som inte tränger, tystar och skrämmer utan istället frigör utrymme för att tillsammans kunna växa. Här behövs ett gynnsamt klimat som välkomnar både ros och ris. En anda som uppmuntrar till uppriktighet för ett bredare samarbete kring just det gemensamma intresseområde som samlar oss: Hunden.
I STUNDENS HETTA
Efter första programmet sände SKK live på sin facebooksida med möjlighet till kommentarer och frågor som besvarades av SKKs presstalesman. Ett bra initiativ för att möta såväl spontana funderingar som synpunkter från programmets tittare och intresserade. I denna utfrågning visade dessvärre ansvarig presstalesman exempel på just det som Pekka Olson och Ulf Uddman nyss själva pekat ut som brott både inom och utom organisationen. Ett talande färskt skolexempel som visar hur lätt det är att göra fel när tid stressar, sans tryter och känslorna tar över. För några slätas det snabbt över med en ursäkt och för andra väntar en utdragen seg process som resulterar i långt allvarligare och tunga konsekvenser.
Det känns som att det är dags sluta kasta skit på varandra. Bättre vore att höja blicken och inte minst från den egna tribaliseringen inom organisationen SKK som först och främst sluter upp till varandras försvar och fördel. Ett stort och förödande misstag, när det första momentet egentligen borde vara att lära oss lyssna till och därefter hantera och tillvarata kritik. Vi behöver lyhört lyssna för att förstå och inte minst utkristallisera det egentliga problemet och dess grund för att också finna bra och hållbara lösningar. Det är ur kritik vi kan uppmärksamma svårigheter för att klargöra och åtgärda dem och inte minst lära för att näringsrikt och frodigt kunna trivas och växa. Har vi gjort fel får vi också agera för att ställa till rätta – en god regel för såväl organisation som individ.
Som både nöjd och kritiserande medlem av SKK välkomnar jag en oberoende granskning. Något som borde ske kontinuerligt både inom organisationen men också ur perspektivet från en helt oberoende aktörs objektiva men skarpa öga. Att studera, fråga, granska och analysera är nödvändigt just för att belysa, tydliggöra och komma tillrätta med brister, direkta felaktigheter och förödande övertramp.
Finns det problem och oförätter så måste vi också våga lyfta på locket och diskutera dem utan rädsla för hot om repressalier. Det innebär att i öppenhet visa att vi självkritiskt kan diskutera även dem svåra, komplicerade och ibland också obehagliga frågorna. Ingen av oss är felfri men vi har alla något nytt att lära. I ett växande föränderligt samhälle och organisation uppstår så klart också friktion och växtvärk med både fallgropar och problem som behöver synliggöras, dryftas och åtgärdas.
I en öppen och inkluderande organisation som vill samla mångas åsikter krävs att man bjuder på många öppna dörrar och har högt till tak. Förstås krävs också regler så vi är införstådda med dem ramar vi har att följa och förhålla oss till. Fakta bör vara den stabila grunden och arbetssättet sansat, tolerant och flexibelt. Människors oliktänkande bör ses som en resurs snarare än ett hot. Även om det skaver och ibland gör ont att möta upprörda meningsskiljaktigheter så är det just mellan dessa två som det också växer nya tankar kring möjligheter om förändring till gynnsammare utveckling.
BRISTER SJÄLVINSIKTEN?
Där det finns en framsida finns det också en baksida. Båda sidor är som alltid lika viktiga för att upprätthålla demokrati, rättvisa och balans i en fungerande helhet. Även om vi väljer att prioritera framsidan får vi aldrig försöka dölja innehållet eller bortse från vikten av baksidan. Om vi väljer att blunda för svårigheterna, då tippar balansen och baksidan kommer snart att överskugga allt det som framsidan har att bjuda oss. Framsidan är viktig men det är i mötet med baksidan som det skapas förståelse men också ny lärdom och insikt. Kunskap som kan främja både ett gott samarbete och en hållbar utveckling.
Just därför smärtar det att se och höra Pekka Olson och Ulf Uddman uttrycka; passar det inte så försvinn! Ett budskap som varken kommunicerar hänsynsfull kamratanda eller ett positivt utvecklingsklimat. De två högst ansvariga i SKK fick chansen att kunna välkomna och bjuda in till en mer lyhörd och ödmjuk dialog inom en ursprungligt god och mycket engagerad organisation. Precis som enskilda människor gör fel så gör också organisationer fel. Det krävs att vi kan lyssna på varandra och tala med varandra. Att komma till insikt om våra fel och brister är en förutsättning för att kunna hantera, åtgärda och framöver undvika dem.
Ulf Uddman sa i programmet att ”man är ansvarig för sina handlingar” Ja, det gäller inte bara den enskilda individen utan det ansvaret torde också gälla för en organisation och dess medarbetare. Att ta på sig sina rosa-färgade glasögon och subjektivt ge sig upprepat självberöm är inte bara provocerande utan blir till en hård käftsmäll för oss som redan tagit skada eller som sitter smärtsamt i kläm.
FÖRSTÅELSE OCH FRAMKOMLIGHET
Kärnfrågan och det som första programmet belyste har också jag mött men som Olson och Uddman med visad förvåning inte kände igen. Kulturen inom SKK som visade hur beslut tas på egna antaganden eller som att tysta röster och leda dem under radarn. Istället borde vi faktagranska, synliggöra, förklara och diskutera för att skapa förståelse men också visa handlingskraft för att åtgärda och stävja svårigheter och dumheter. Inom SKK brister förmågan till självkritik. Missbrukar organisation eller funktionärer sitt förtroende och gör övertramp måste vi också kunna ge kritik för uppmärksamma och åtgärda felaktigheter. Vi behöver inte heller förbjuda allt vi ogillar utan istället mer tolerant visa på möjligheterna med att göra vägen bredare och framkomlig för fler. Det vill till ett förändrat kulturklimat som inte tränger, tystar och skrämmer utan istället frigör utrymme för att tillsammans kunna växa. Här behövs ett gynnsamt klimat som välkomnar både ros och ris. En anda som uppmuntrar till uppriktighet för ett bredare samarbete kring just det gemensamma intresseområde som samlar oss: Hunden.
I STUNDENS HETTA
Efter första programmet sände SKK live på sin facebooksida med möjlighet till kommentarer och frågor som besvarades av SKKs presstalesman. Ett bra initiativ för att möta såväl spontana funderingar som synpunkter från programmets tittare och intresserade. I denna utfrågning visade dessvärre ansvarig presstalesman exempel på just det som Pekka Olson och Ulf Uddman nyss själva pekat ut som brott både inom och utom organisationen. Ett talande färskt skolexempel som visar hur lätt det är att göra fel när tid stressar, sans tryter och känslorna tar över. För några slätas det snabbt över med en ursäkt och för andra väntar en utdragen seg process som resulterar i långt allvarligare och tunga konsekvenser.
Det känns som att det är dags sluta kasta skit på varandra. Bättre vore att höja blicken och inte minst från den egna tribaliseringen inom organisationen SKK som först och främst sluter upp till varandras försvar och fördel. Ett stort och förödande misstag, när det första momentet egentligen borde vara att lära oss lyssna till och därefter hantera och tillvarata kritik. Vi behöver lyhört lyssna för att förstå och inte minst utkristallisera det egentliga problemet och dess grund för att också finna bra och hållbara lösningar. Det är ur kritik vi kan uppmärksamma svårigheter för att klargöra och åtgärda dem och inte minst lära för att näringsrikt och frodigt kunna trivas och växa. Har vi gjort fel får vi också agera för att ställa till rätta – en god regel för såväl organisation som individ.