2012 har varit ett riktigt lyckat år. Det var året som började med en lång väntan och stor längtan. Ungefär halvvägs i året, i slutet av maj kom vår längtan, som nu fått namnet Koi, äntligen hem. Efter det tycker jag att månaderna i resten av året bara rusat iväg. Nu är det snart ett nytt år på ingång och vår lilla valp har blivit stor, riktigt stor. Tack Jill och Lars på Åbyfjordens kennel för årets största händelse! Tack för att vi fick vara delaktiga i Tovas dräktighet och under valptiden och tack för allt stöd och alla goda råd efter vårt valpköp, det har varit oss till stor nytta och hjälp.



Vi har haft ett riktigt händelserikt 2012 med en del tårar men allra mest och det klart bestående – glädje! Vi ser fram emot våra nya utmaningar och lärdomar under det år som nu står för dörren. Bilden ovan tackar Koi och säger på återseende till Jill och Lars innan han lämnar Åbyfjorden för resan hem till Mac i Åhus. Resten av bilderna är från Kois första vecka hemma och den sista bilden är tagen sista veckan i november – vilken visar på årets högst goda tillväxt! Våra två stort älskade svarta ulltroll.

Koi blev nästa års Mr Badpojke November i Nordskånska Kennelklubbens årskalender. Visst är det lite festligt med bilden som jag tog den 9 september i år. Det var just den dagen han hade tagit sitt absolut första simtag. Dagen som han stolt som en tupp trippade runt i vattenbrynet efter sin simtur då han visade på sin rastalang som apporterande vattenhund.

Trots julstöksvecka var vi tre envetna träningsekipage till träningskursen i lydnad med klicker. Tollaren Jessie med matte Catharina och Welsh Corgin Atlas med matte Rebecca och så givetvis vår enormt tålmodiga och glada instruktör Gitte. Vi tränade tasstarget och att ligga på matta som också blev vår hemläxa över jullovet. Det är mycket träning av frivilliga beteenden som ska klickas och belönas för att få till en positiv och snabb inlärning av de kommandon som senare ska läggas till. Det är kul att se hur villigt och fokuserat hundarna lär sig och ivrigt väntar på nästa övning. Fast det är lite si och så med Koi och hans inlärning och fokus. Det är som sagt tonårstid och det är stora proppar i öronen och mycket kaxande på unge herrn men däremellan också riktigt duktiga framsteg. Med stora portioner av övning och tålamod så ska det nog bli hund av Koi också. Tack för i år och vi lär mer i januari när vi träffas igen!

Skottningshjälpen… Det är inte lätt att skotta snö när Koi ska hjälpa till. Han är bra mycket i lektagen och alla våra trädgårdsredskap är en källa till lek och bus. Det blir tungt för Frans att skotta då han hela tiden har Kois framtassar i snöskyffeln. När Frans tröttnat på Kois anfall går han istället till den snöskyffel som inte används och försöker få liv i den. Som sagt alla trädgårdredskap ånjuter Kois uppskattning.

Det är onekligen tvära kast. Ena dagen kramsnö andra dagen isande kallt och knastersnö. Idag var det -16 grader och det var så det frös till istappar i skäggen på Koi och Mac under vår kyliga promenad. Men vi slapp i allafall alla snöbollar i pälsen och hundarna busar som vanligt så de har nog betydligt lättare att hantera dessa kalla grader än vad jag har – brrr, jag fryser fortfarande trots dubbla raggsockar och vantar.

Snö i massor och i morse fick jag putta riktigt hårt när jag skulle öppna ytterdörren för att skjuta undan all blötsnö. Så det blir ännu en dag med snöskottning och denna gång blir det riktigt tungt då temperaturen ligger på noll och snötäcket är rikligt. Hundarna får pulsa sig fram och Mac har det riktigt besvärligt. Med sina korta ben försvinner han nästan i snön och efter ett par rundor i snön blir han en riktig liten Michelinhund som jag får bära in i duschen och spola med varmvatten för att åter hitta hans små söta svarta tassar och ben.
Det blev en värmedusch för Koi och hans snöbollar också…så nu ligger de båda på fällen här inne och torkar och jag får ge mig ut i snön igen för att fortsätta skotta den snö som fortfarande faller tungt.

Isande kallt men sol. Det knastrar i snön när man går och den virvlar och yr i vinden. Det är stora snömoln runt mig när jag idag på nytt får fortsätta att skotta. Det är hundarnas glädjefnatt som sätter fart på den virvlande snön. Vi har byggt en liten snökulle till dem och på den turas de om att vara herre täppan. De far upp och ner på denna snöhög. Tänk att så lite kan roa så mycket. Det är riktig vinterglädje på de båda yrhättorna.

Först snö sedan tö och sen blev det kallt, riktigt kallt -12 grader och idag föll det ytterligare centimetrar med snö men temperaturen stiger med snön. Jag muttrar…tycker inte om att skotta snö och Koi – han beter sig likadant med snöskyffeln som med räfsan – skäller ihållande och försöker att ta den ifrån mig. Mina bägge snöstollar klagar dock inte över snöfallet och har enbart roligt när de kanar fram genom snön på det numera riktigt hala och isiga underlaget.
Idag på vår skogspromenad när vi lufsar fram på stigen får Koi plötsligt syn på en kanin och sätter full fart efter. Eftersom vi närmade oss gång- och cykelvägen så hade jag precis kopplat de båda. Så i Kois iver att hinna ifatt kaninen åker både Mac och jag kana efter honom ut på gångvägen i en rasande fart med snön virvlande bakom oss. Tills jag faller framstupa i den upplogade snödrivan, då stannar gudskelov också Koi och kommer tillbaks för att slicka mig ren från all snö som nu täcker hela mig. Ja, han visar i allafall på omtanke min stora och ivriga dragare och att det är jakt i unge herrns blod är det numera inga tvivel om…och inte heller på ömma knän och diverse blåmärken.

Så kom den då. Vinterns och Kois första snö. Koi tittade storögt både två och tre gånger på det märkliga som hade lagt sig på marken när jag i morse öppnade dörren ut. Mac kände igen det och for ut som ett skott. I glädjefnatt far han runt på gräsmattan. Koi tittar fortfarande…tar ett par trevande steg ut och slickar på snön. Lyfter tassarna högt och slickar lite till…sen far han i full fart efter Mac. Sen är snöstollarna igång. Livlig aktivitet och deras pälsar fylls snart av små snöbollar som fastnar främst på tassar, ben och under magen och som jag vet blir till ordentliga vattenpölar när de sen ska tina upp inomhus. Men det är ju bara vatten…och vi slipper all jord och grus, så vad gör det.
En ljus första advent blev det i allafall!

Mörker och kyla är inte mina element men när frosten torkar upp marken och solen och lyser upp känns genast decembermörkret och dess kalla dagar lite lättare att uthärda. Mina hundar tycks hålla med. De är ystra och lekfulla och jag behöver inte bekymra mig om gyttjepölarna för de är bortfrusna. Skogen är full av frostdis och det känns nästan magiskt att promenera stigen fram. Jag vet inte om det var dagens härliga ljus och frostiga kyla som bidrog till samstämdhet för det blev till en härlig stund för oss alla tre utan några avstickare eller hyss.