Barbet Koi & Neo Mahler

Barbet Moderne och Vieux Griffon Barbet

Brist på utbildad personal inom djursjukvården!

Hjälpa eller stjälpa!


Svenska Kennelklubbens vd Kees de Jong uttalar sig bestämt om veterinärbristen i deras senaste pressmeddelande. ”Den här situationen är inte värdig ett land som Sverige och den måste få en lösning snabbt!”

Bristen på veterinärer och djursjukvårdare har sedan lång tid tillbaks redan uppmärksammats. Under semestertid och med allt fler nyblivna ägare till ”coronahundar” följer också en större efterfrågan på djursjukvård. Det som förvånar mig allra mest med SKKs pressrelease är att det inte tillägnas en enda viktig mening som upplyser oss om att veterinärer också tillhör en yrkesgrupp med hög självmordsfrekvens. Veterinärer som tampas med psykiska ohälsa på grund av djurägares obenägenhet att med sans och tolerans lyssna till fakta. En högutbildad yrkesgrupp som förutom sin valda specialitet också dagligen tvingas handskas med dumhet, hot och publik smutskastning från vårdsökande djurägare.

Finns det saklig grund till kritik ska den förstås och med all rätta också kommuniceras men i första hand och steg mellan berörda parter. Upprörda och missnöjda djurägare gör tvärsom. Vi väljer att publikt spy vår galla ansvarslöst ensidigt och fördömande enväldigt. Allt från uttalade personliga hot till att ”hänga ut” och baktala veterinär eller klinik på sociala medier. Råder det som idag stor brist på veterinärer så blir resultatet dystert nedslående. Yrkesgruppen decimeras än mer just på grund av djurägares inkompetens och usla beteende. Vi djurägare borde ta oss kragen, ge tid till reflektion och självrannsakan för att kunna uppvisa ett långt bättre omdöme. Vill vi värna våra älskade djur, då måste vi också värna den spetskompetens som utövar stöd och hjälp om vi ställs inför oturen att stirra olyckan i vitögat.



PÅVERKAN OCH KONSEKVENSER
Sociala media ger var och en av oss en publik plattform att förmedla allt från egen glädje till vanmaktens frustration. Ett handlingskraftigt media som påverkar och omedelbart sprids. Ett media som också skapar och lever sitt alldeles egna liv avsevärt långt från en kontrollerande ansvarig utgivare som tar hänsyn till verkligheten i alla dess komplexa aspekter. I ett folkligt media som med kraftfullt tyckande vill synas, gillas och påverka är det lätt att vilseledas, missbedöma, misstolka för att omedelbart dra allt förhastade slutsatser. För en enskild individ kan mångtaliga och oemotsagda kommentarer bli plågsamt förödande. Har vi ens granskat, efterfrågat och samlat på oss fakta (från båda parter) innan dess att vi publikt serverar våra fördömande uttalanden och tanklösa beslut?

Dagens organiserade hundvärld liksom samhället i stort tycks ha tappat såväl verklighetsförankring som logiskt och sansat tänkande. Vad har hänt med den egna kapaciteten till att tänka och tänka om. Att nödvändigt som ständigt reflektera över skillnaden mellan åsikt och fakta. Håller vi misstag om ryggen och tillåter lögner fortgå utan varken faktagrund eller eget ansvar? Om så är fallet, då lär vi aldrig gå framåt. Vi skapar nya problem när vi istället borde hushålla mer för att effektivt nyttja och värna dem resurser vi faktiskt bjuds och har.

Jag är själv hundägare och känner så klart oro över vad än som kan kallas bristfälligt. En oro över att inte finna vägledande stöd och rådig hjälp. Jag är tacksam för veterinärklinikens goda mottagande och tillgänglighet som i nöd drabbat min hund. Jag ringer kliniken och får vid vår ankomst nästan omedelbar i all förklarande vänlighet både informativa instruktioner med snar hjälp. Ett scenario som jag ofta tänker tillbaks på då jag samtidigt erinrar mig min då ålderstigna numera döda mor vid ett liknande nödfall inom humanvården. Då fick vi vänta nära nog 10 timmar innan vi kunde lämna sjukhuset! För min mor en långdragen smärtsamt ansträngande väntan. Mor skulle vara fastande och där vi båda, knalt informerade, ombeds sitta på anvisad plats i väntan på tur och läkare.

TUNNELSEENDE?
Hundvärlden skryter, dömer och bestämmer gärna. Inte utan att jag funderar över vårt obalanserade samhälle och människors tiltade attityder. Hunden behöver näring, aktivitet, tillsyn och utevistelse. Allt emedan våra äldre sitter isolerade och utan minsta möjlighet till daglig utevistelse eller social gemenskap. Idag vet vi att människor inte bara mött döden ensamma för att genom flera år skrumpna till stoft i sina egna hem innan ens dödsfallet upptäcks. Men vem bryr sig? Var finns vårt helhetsperspektiv? Hur handhar vi våra resurser och hur prioriterar vi när våra resurser är begränsade och kunskapens medvetenhet totalt fallerar? Vi vill ha NU och av så mycket, men vet så illa lite! Vi bara gasar på i vår ”egna tillrättalagda bubbla” trots att vi alla ändå och till sist måste förhålla oss till och tackla verklighetens begränsningar när vi sårbara möter mörkrets bistra och kalla omständigheter.



Kära Kees de Jong,
Det som inte är värdigt ett land som Sverige är; När våra makthavare presenterar utvalda delar av helhetens verklighet och medvetet undanhåller andra. Trots det synligt uppenbara fortsätter vi att blunda för egna fel och brister. Jag är glad att åtminstone veterinärerna har ett kollegium som valt att upplysa allmänheten för att medvetet värna om och stödja sin yrkesgrupp. Ledsen för att media väljer att blygsamt uppmärksamma och än mindre förmedla. Flera veterinärer arbetar i ensam regi med svåra existensiella frågor och under ständig press om att allra helst utföra mirakel. Att handskas med livet i medgång är som alltid belönande. I motgång är livet komplext och aldrig enkelt. Naturens förutsedda som oförutsedda nycker kräver både insikt, tolerans och förståelse. Det finns inte en enda levande individ som i längden mäktar med att växa och sträva framåt i kylans motvind utan vare sig trygghetens värme, näring eller vila.

Kära makthavare,
Vill vi se en förändring i en för livet gynnsammare miljö måste vi också upplysa ärligt, tydligt och förståeligt. Var och en av oss förfogar över en vilja och ett eget ansvar. Ansvar inte enbart för sig själv utan också för sin nästa och vårt bästa. Dumhet kommer vi aldrig någonsin att kunna lära men okunskap kan med utbildning bli till ytterligare en stödjande och hjälpande hand. Ta vara på mångfaldens vägar och våra olika förutsättningar och resurser för att göra dagen berikande meningsfull. Bringa nästa generation förståelsens grund för tidens tand och lärdomar redan gjorda. Allt liv om än i detta sammanhang, en kort och begränsad tid, utgör en liten men om vi väljer att lära och upptäcka, en viktig beståndsdel. I en odödlig och ofattbart större sökprocess under pågående och ständig utveckling.

Comments