I helgen hade Nordskånska Kennelklubben sin sedvanliga och internationella utställning. Eftersom Nordskånska Kennelklubben är vår hemmaklubb brukar vi stödja genom att delta antingen som utställare eller besökare. I år var vi besökare och eftersom mitt intresse vilar hos barbet så väljer jag besöksdag efter ras som blev söndag. Både utställare och besökare liksom den ilande personalen glänste i den härliga majsolens sken, alla tillsammans i det frodigt grönskande parkområdet som omgärdar Hässleholmsgården. Tyvärr var vi lite sena in på utställningsområdet. Därmed missade vi den ena av de två hundar som på söndagen representerade rasen barbet. Vi hann med att träffa, klappa om och gratulera dagens BIR-vinnare – den 16 månader unga hanhunden Pepzi. Vi tackar på nytt såväl Pepzi som hans trevliga ägare för en gemensam prat- och fotostund.




Pepzi aka Himling’s Gilderoy Lockhart visar stolt upp sin och dagens rasvinst och nog är han en kille med glimten i ögat?




Därefter fortsatte vi vårt mingel på utställningsområdet och träffade såväl kända som nyfunna bekantskaper. Vi besökte även försäljningsområdet där det saluförs allt från hundmat till alla upptänkliga och oupptänkliga hundtillbehör till djurförsäkringar och kaffevagnar. På min inköpslista för dagen hade jag en visselpipa som jag numera fått lära och förstå är ett viktigt hjälpmedel vid apportträning. Har också genom egen erfarenhet fått se visselblåsares fördel jämfört med mig som enbart jobbar med handtecken och röst. Det är inte lätt att ropa länge och i motvind när man söker kontakt med sin fullt upptagna hund som springer med nosen i backen. De som tidigt påbörjat visselträning av sina arbetande hundar har fördel genom att snabbt kunna etablera kontakt och därefter dirigera sina hundar genom olika visselläten...inte minst då ljudet ska färdas långt i motvind eller då rösten inte når de högre häraderna av ljudfrekvenser. Jag kommer aldrig att lära mig alla olika tekniker men tycker ändå det skulle vara kul och fördelaktigt att lära Koi åtminstone visselkommando för stopp, hit och kontakt. Något som skulle underlätta både för min röst men också i kommunikationen med Koi då vi arbetar på längre avstånd mellan varandra.



Att köpa en vissla visade sig vara en hel vetenskap för sig... Retrieverfolket har sin vissla, spanielfolket sin, stående fågelhundsfolket sin och vallningsfolket en annan. Visslor som är noggrant stämda i olika ljudfrekvenser för att de ska kunna skiljas åt i hur de låter för hundarna. Tappar föraren sin vissla ska man kunna inhandla en ny med samma kända och för hunden inlärda frekvensområde. Men jag som är novis och glad amatör väljer den enkla vägen och tar den visslan som har två i en. Ena änden för att enbart användas som stoppkommando och den andra änden för aktivitetskommando genom att blåsa olika sekvenser. För mig och Koi gäller det i första hand att träna in ljudet för ”stopp” ”hit” och ”kontakt”.

Försäljaren frågade om jag tränade med retrieverfolket eller spanielfolket? Jag svarade att jag tränar med min hund och visslans utformning och frekvens har för mig mindre betydelse men den ska vara lätt att använda. Med ett ljud som ska färdas långt över de skånska fälten och överrösta vågors skvalpande och brus. Koi lägger nog ingen större vikt vid ljudfrekvensen på visslan. Det handlar mer om att vi tillsammans lär oss betydelsen av visslans ljud och läten. Eftersom formen på visslans båda ändar ser olika ut så behöver jag inte riskera att blanda ihop visslornas viktiga och avgörande funktion. Nu ska det testas och inte minst ses och höras vad Koi anser om mitt enväldiga beslut i vald ljudfrekvens.