Trots ständiga påminnelser om att inte lämna sin hund i bilen då det är varmt, och för all del också riktigt kallt, så läser jag under sommarmånaderna nästan dagligdags om hur överhettade hundar fått räddas ur bilar av förbipasserande eller polis. Kan inte sägas nog ofta - lämna hellre hunden hemma när Du ska handla, träffa vänner eller springa ärenden på stan - där mår hunden mycket bättre!

Koi sitter också i bilen emellanåt men främst då vi ska till och från våra olika aktiviteter. Bilen var en mardröm för Koi under hans dryga två första levnadsår då han ständigt plågades av åksjukans illamående. Idag är det annorlunda. När bilnycklar och koppel åker fram är han först ut till bilen. Bilen har numera - som tur är - blivit både kul och trygg. Dels därför att bilåkning oftast innebär roliga utevistelser i annan miljö och dels då bagageutrymmet är där han vilar mellan träningspassen på klubben. Med en baklucka öppen kan han ligga och spana på allt som händer runt i kring. Korta stunder är det bra miljöträning att tyst och fridfullt studera full ös utanför burens grind. Men oftast är dock luckan halvvägs nere så att han får lugn och ro i sitt alldeles egna tillfälliga och bilburna tillhåll. Idag bär det av till Sånnarna för en promenad i strålande eftermiddagssol.

En apportkastare som med ett högfrekvent och ilsket skott skjuter iväg apporter över 200 meter har Koi fått träna med under sensommaren. Det räcker att tygväskan som samlar skott, kastare och apporter för land och vatten åker fram så vädrar Koi arbete och blir med ens på ett glatt och villigt humör. Eftersom apportkastaren kräver två händer får jag passa på när de numera vuxna barnen kan hjälpa till att hantera tekniken så jag har mina händer fria till Koi och hans träning.



När skott och apport avfyras håller vi oss en bit ifrån dels för att inte det höga ljudet från apportkastaren ska skada våra öron men också för att moderat men ändå ljudligt träna stadga i skott. Apportkastarens skytt har givetvis öronskydden på. Efter skott ska apport ta mark och först därefter får Koi min klarsignal till hämtning.



Koi följer vaksamt och noga apportens snabba, högt luftburna bana och gör sig redo men inväntar sittande på plats min signal – Sök, hämta! För er som är intresserade av Kois kortvariga och tillfälliga muskeldarrningar som ibland kan ses på hans ben så är ovanstående en stillbild men ändå ett målande exempel på en situation då han darrar ordentligt i sitt högra framben som vilar lätt mot marken. Han är i stand-by läge inför sin stundande arbetsuppgift och i några sekunder ses darrningen som lika fort helt försvinner när Koi i språng sätter av mot sitt mål – apporten.



Så bär det av i full fart. Eftersom apporten når osedvanligt långt behövs också dirigering för att få Koi att söka längre ut och då åker visslan fram för att få hans ögonkontakt. När han stannar upp och vänder sig mot mig kan jag med handsignal skicka honom längre ut på fältet. Händerna hinner knappt visa UT förrän han vänder om och fortsätter i handvisad riktning. Han jobbar med mycken energi och visar stor arbetsvilja.






Apporten är hittad och sen ska den snabbt till min hand där den överlämnas efter han intagit positionen sitt med apporten stadigt i mun och inom ett leveransavstånd till mig. Hämtningsuppdraget är i hamn och nöjd kille trippar sen stolt och ivrigt bredvid mig i visad förhoppning om ytterligare ett apporteringstillfälle.




Vi har en hel del att putsa på i alla våra olika moment och under den tiden tänker vi ha himla kul och glädjen över vår ömsesidigt förstådda kommunikation och därmed lyckade teamwork är belöningen som ger mersmak hos både Koi och mig.