February 2021
Kalla fakta synar kulturen inom SKK
19/02/21 16:54
Delar av SKK har granskats av TV4 och Kalla Fakta som resulterat i två program om vardera 45 minuter. Den första delen sändes 15 februari den andra delen kommer att visas måndagen den 22 februari.
Som både nöjd och kritiserande medlem av SKK välkomnar jag en oberoende granskning. Något som borde ske kontinuerligt både inom organisationen men också ur perspektivet från en helt oberoende aktörs objektiva men skarpa öga. Att studera, fråga, granska och analysera är nödvändigt just för att belysa, tydliggöra och komma tillrätta med brister, direkta felaktigheter och förödande övertramp.
Finns det problem och oförätter så måste vi också våga lyfta på locket och diskutera dem utan rädsla för hot om repressalier. Det innebär att i öppenhet visa att vi självkritiskt kan diskutera även dem svåra, komplicerade och ibland också obehagliga frågorna. Ingen av oss är felfri men vi har alla något nytt att lära. I ett växande föränderligt samhälle och organisation uppstår så klart också friktion och växtvärk med både fallgropar och problem som behöver synliggöras, dryftas och åtgärdas.
I en öppen och inkluderande organisation som vill samla mångas åsikter krävs att man bjuder på många öppna dörrar och har högt till tak. Förstås krävs också regler så vi är införstådda med dem ramar vi har att följa och förhålla oss till. Fakta bör vara den stabila grunden och arbetssättet sansat, tolerant och flexibelt. Människors oliktänkande bör ses som en resurs snarare än ett hot. Även om det skaver och ibland gör ont att möta upprörda meningsskiljaktigheter så är det just mellan dessa två som det också växer nya tankar kring möjligheter om förändring till gynnsammare utveckling.
BRISTER SJÄLVINSIKTEN?
Där det finns en framsida finns det också en baksida. Båda sidor är som alltid lika viktiga för att upprätthålla demokrati, rättvisa och balans i en fungerande helhet. Även om vi väljer att prioritera framsidan får vi aldrig försöka dölja innehållet eller bortse från vikten av baksidan. Om vi väljer att blunda för svårigheterna, då tippar balansen och baksidan kommer snart att överskugga allt det som framsidan har att bjuda oss. Framsidan är viktig men det är i mötet med baksidan som det skapas förståelse men också ny lärdom och insikt. Kunskap som kan främja både ett gott samarbete och en hållbar utveckling.
Just därför smärtar det att se och höra Pekka Olson och Ulf Uddman uttrycka; passar det inte så försvinn! Ett budskap som varken kommunicerar hänsynsfull kamratanda eller ett positivt utvecklingsklimat. De två högst ansvariga i SKK fick chansen att kunna välkomna och bjuda in till en mer lyhörd och ödmjuk dialog inom en ursprungligt god och mycket engagerad organisation. Precis som enskilda människor gör fel så gör också organisationer fel. Det krävs att vi kan lyssna på varandra och tala med varandra. Att komma till insikt om våra fel och brister är en förutsättning för att kunna hantera, åtgärda och framöver undvika dem.
Ulf Uddman sa i programmet att ”man är ansvarig för sina handlingar” Ja, det gäller inte bara den enskilda individen utan det ansvaret torde också gälla för en organisation och dess medarbetare. Att ta på sig sina rosa-färgade glasögon och subjektivt ge sig upprepat självberöm är inte bara provocerande utan blir till en hård käftsmäll för oss som redan tagit skada eller som sitter smärtsamt i kläm.
FÖRSTÅELSE OCH FRAMKOMLIGHET
Kärnfrågan och det som första programmet belyste har också jag mött men som Olson och Uddman med visad förvåning inte kände igen. Kulturen inom SKK som visade hur beslut tas på egna antaganden eller som att tysta röster och leda dem under radarn. Istället borde vi faktagranska, synliggöra, förklara och diskutera för att skapa förståelse men också visa handlingskraft för att åtgärda och stävja svårigheter och dumheter. Inom SKK brister förmågan till självkritik. Missbrukar organisation eller funktionärer sitt förtroende och gör övertramp måste vi också kunna ge kritik för uppmärksamma och åtgärda felaktigheter. Vi behöver inte heller förbjuda allt vi ogillar utan istället mer tolerant visa på möjligheterna med att göra vägen bredare och framkomlig för fler. Det vill till ett förändrat kulturklimat som inte tränger, tystar och skrämmer utan istället frigör utrymme för att tillsammans kunna växa. Här behövs ett gynnsamt klimat som välkomnar både ros och ris. En anda som uppmuntrar till uppriktighet för ett bredare samarbete kring just det gemensamma intresseområde som samlar oss: Hunden.
I STUNDENS HETTA
Efter första programmet sände SKK live på sin facebooksida med möjlighet till kommentarer och frågor som besvarades av SKKs presstalesman. Ett bra initiativ för att möta såväl spontana funderingar som synpunkter från programmets tittare och intresserade. I denna utfrågning visade dessvärre ansvarig presstalesman exempel på just det som Pekka Olson och Ulf Uddman nyss själva pekat ut som brott både inom och utom organisationen. Ett talande färskt skolexempel som visar hur lätt det är att göra fel när tid stressar, sans tryter och känslorna tar över. För några slätas det snabbt över med en ursäkt och för andra väntar en utdragen seg process som resulterar i långt allvarligare och tunga konsekvenser.
Det känns som att det är dags sluta kasta skit på varandra. Bättre vore att höja blicken och inte minst från den egna tribaliseringen inom organisationen SKK som först och främst sluter upp till varandras försvar och fördel. Ett stort och förödande misstag, när det första momentet egentligen borde vara att lära oss lyssna till och därefter hantera och tillvarata kritik. Vi behöver lyhört lyssna för att förstå och inte minst utkristallisera det egentliga problemet och dess grund för att också finna bra och hållbara lösningar. Det är ur kritik vi kan uppmärksamma svårigheter för att klargöra och åtgärda dem och inte minst lära för att näringsrikt och frodigt kunna trivas och växa. Har vi gjort fel får vi också agera för att ställa till rätta – en god regel för såväl organisation som individ.
Som både nöjd och kritiserande medlem av SKK välkomnar jag en oberoende granskning. Något som borde ske kontinuerligt både inom organisationen men också ur perspektivet från en helt oberoende aktörs objektiva men skarpa öga. Att studera, fråga, granska och analysera är nödvändigt just för att belysa, tydliggöra och komma tillrätta med brister, direkta felaktigheter och förödande övertramp.
Finns det problem och oförätter så måste vi också våga lyfta på locket och diskutera dem utan rädsla för hot om repressalier. Det innebär att i öppenhet visa att vi självkritiskt kan diskutera även dem svåra, komplicerade och ibland också obehagliga frågorna. Ingen av oss är felfri men vi har alla något nytt att lära. I ett växande föränderligt samhälle och organisation uppstår så klart också friktion och växtvärk med både fallgropar och problem som behöver synliggöras, dryftas och åtgärdas.
I en öppen och inkluderande organisation som vill samla mångas åsikter krävs att man bjuder på många öppna dörrar och har högt till tak. Förstås krävs också regler så vi är införstådda med dem ramar vi har att följa och förhålla oss till. Fakta bör vara den stabila grunden och arbetssättet sansat, tolerant och flexibelt. Människors oliktänkande bör ses som en resurs snarare än ett hot. Även om det skaver och ibland gör ont att möta upprörda meningsskiljaktigheter så är det just mellan dessa två som det också växer nya tankar kring möjligheter om förändring till gynnsammare utveckling.
BRISTER SJÄLVINSIKTEN?
Där det finns en framsida finns det också en baksida. Båda sidor är som alltid lika viktiga för att upprätthålla demokrati, rättvisa och balans i en fungerande helhet. Även om vi väljer att prioritera framsidan får vi aldrig försöka dölja innehållet eller bortse från vikten av baksidan. Om vi väljer att blunda för svårigheterna, då tippar balansen och baksidan kommer snart att överskugga allt det som framsidan har att bjuda oss. Framsidan är viktig men det är i mötet med baksidan som det skapas förståelse men också ny lärdom och insikt. Kunskap som kan främja både ett gott samarbete och en hållbar utveckling.
Just därför smärtar det att se och höra Pekka Olson och Ulf Uddman uttrycka; passar det inte så försvinn! Ett budskap som varken kommunicerar hänsynsfull kamratanda eller ett positivt utvecklingsklimat. De två högst ansvariga i SKK fick chansen att kunna välkomna och bjuda in till en mer lyhörd och ödmjuk dialog inom en ursprungligt god och mycket engagerad organisation. Precis som enskilda människor gör fel så gör också organisationer fel. Det krävs att vi kan lyssna på varandra och tala med varandra. Att komma till insikt om våra fel och brister är en förutsättning för att kunna hantera, åtgärda och framöver undvika dem.
Ulf Uddman sa i programmet att ”man är ansvarig för sina handlingar” Ja, det gäller inte bara den enskilda individen utan det ansvaret torde också gälla för en organisation och dess medarbetare. Att ta på sig sina rosa-färgade glasögon och subjektivt ge sig upprepat självberöm är inte bara provocerande utan blir till en hård käftsmäll för oss som redan tagit skada eller som sitter smärtsamt i kläm.
FÖRSTÅELSE OCH FRAMKOMLIGHET
Kärnfrågan och det som första programmet belyste har också jag mött men som Olson och Uddman med visad förvåning inte kände igen. Kulturen inom SKK som visade hur beslut tas på egna antaganden eller som att tysta röster och leda dem under radarn. Istället borde vi faktagranska, synliggöra, förklara och diskutera för att skapa förståelse men också visa handlingskraft för att åtgärda och stävja svårigheter och dumheter. Inom SKK brister förmågan till självkritik. Missbrukar organisation eller funktionärer sitt förtroende och gör övertramp måste vi också kunna ge kritik för uppmärksamma och åtgärda felaktigheter. Vi behöver inte heller förbjuda allt vi ogillar utan istället mer tolerant visa på möjligheterna med att göra vägen bredare och framkomlig för fler. Det vill till ett förändrat kulturklimat som inte tränger, tystar och skrämmer utan istället frigör utrymme för att tillsammans kunna växa. Här behövs ett gynnsamt klimat som välkomnar både ros och ris. En anda som uppmuntrar till uppriktighet för ett bredare samarbete kring just det gemensamma intresseområde som samlar oss: Hunden.
I STUNDENS HETTA
Efter första programmet sände SKK live på sin facebooksida med möjlighet till kommentarer och frågor som besvarades av SKKs presstalesman. Ett bra initiativ för att möta såväl spontana funderingar som synpunkter från programmets tittare och intresserade. I denna utfrågning visade dessvärre ansvarig presstalesman exempel på just det som Pekka Olson och Ulf Uddman nyss själva pekat ut som brott både inom och utom organisationen. Ett talande färskt skolexempel som visar hur lätt det är att göra fel när tid stressar, sans tryter och känslorna tar över. För några slätas det snabbt över med en ursäkt och för andra väntar en utdragen seg process som resulterar i långt allvarligare och tunga konsekvenser.
Det känns som att det är dags sluta kasta skit på varandra. Bättre vore att höja blicken och inte minst från den egna tribaliseringen inom organisationen SKK som först och främst sluter upp till varandras försvar och fördel. Ett stort och förödande misstag, när det första momentet egentligen borde vara att lära oss lyssna till och därefter hantera och tillvarata kritik. Vi behöver lyhört lyssna för att förstå och inte minst utkristallisera det egentliga problemet och dess grund för att också finna bra och hållbara lösningar. Det är ur kritik vi kan uppmärksamma svårigheter för att klargöra och åtgärda dem och inte minst lära för att näringsrikt och frodigt kunna trivas och växa. Har vi gjort fel får vi också agera för att ställa till rätta – en god regel för såväl organisation som individ.
Comments
Rasstandard
12/02/21 09:27
Fransk, amerikansk eller engelsk barbet? Eller kanske en fransk/svensk barbet som lärt känna sin sällan omtalade nutidshistoria. En senare opreciserad mix i en märkligt tudelad bakgrund.
Är det kanske så att nuvarande utformning av dagens flera olika rasstandarder är förlegad och har spelat ut sin roll? En fråga som är angelägen och av stor betydelse nu när den digitala tekniken kan låta oss färdas snabbt och obehindrat långt ut i världen för att utbyta kunskap och erfarenhet.
Varför finns det så många olika standarder för en och samma rashund? Är hundrasens ursprung och bakgrund annorlunda i USA än den i Frankrike? Skiljer sig särdrag i exteriör, funktion och karaktär hos rasen i Storbritannien från den i resten av Europa? Har Canada en egen vision om om hundrasens beskrivning och framtid? Eller är det kanske FCI genom rasstandardens huvudman Frankrike som vet bäst och kan formulera den långa raddan av fel? Dessa flera och olika officiella rasstandarder för en och samma hundras leder till vilsen förvirring och skapar inte bara missförstånd utan också förbistring och söndring.
FCI har sin, Canada en andra, USA en tredje, Storbritannien en fjärde.
Dessa uppräknade är dem officiella. Därutöver tillkommer dem inofficiella där någon valt att arbeta faktabaserat utifrån ursprunglig typ och andra som föredrar sitt fria skön i egen tolkning.
Utdrag från FCI’s hemsida, fci.be, där barbetens rasstandard finns att hämta som nedladdningsbar pdf-fil.
En frågade om FCI hade fyra olika rasstandarder? Ett antagande som vuxit till fråga eftersom rasens namn och angivet datum skiljer sig åt på FCI’s hemsida där man kan ladda ner fyra olika språkversioner för samma rasstandard och hundras. En annan undrade om den amerikanska barbeten var av en helt annan hundras än den som finns i Europa? Nej, så är förstås inte fallet. Vi pratar alla om samma hundras men jag förstår mycket väl dessa uppkomna frågor och funderingar. Tittar man sen på hur USA marknadsför och på utställningar visar och premierar barbet i sitt friserade vidlyftigt uppblåsta krull ställt mot vårt val att visa barbet i sin mer naturliga look då blir förstås förvirringen för öga och hjärnkontor påtaglig. Med tanke på att hundrasen barbet idag är en blandning av två olika rastyper så är det bara att också uppriktigt medge: Två skilda raser med olika bakgrund som på senare tid planlöst mixats innebär i sin tur också tydliga och uppenbara skillnader inom det idag gemensamma rasnamnet.
Det är förstås inte bra när rasens grundläggande historik brister och där beskrivning så flytande varierar inom en och samma hundras. Såklart medför detta att synen på rasen blir lika skiftande som tolkningarna av dess flera olika rasstandarder och beskrivningar. Istället för att se till rasens faktiska ursprung, helhetens särart och syftets målbild så driver den mer i diverse skilda riktningar utifrån egen smak och uppfattning hos olika länders rashundklubbar, uppfödare och exteriördomare.
Vore det inte bättre att samarbeta kring EN rasstandard för vardera rashund? Ett samlande och faktabaserat rasdokument som i granskad sammanfattning beskriver rasen i dess ursprung och utveckling för att tydliggöra och värna om dess arv. Framhäv sundhet och särart i exteriör, funktion och karaktär. Ett dokument som informerar och respekterar rashunden i dess arv och historia. Där vi avstår dumhet som begränsar i urvalet och motverkar överdrifter som leder till osund utveckling. Betona istället helhetens grund och typ med sundhetens värde för att bredda dess avelsbas och främja dess hälsa. Verka för ett gemensamt grundläggande dokument som kan förmedla och tydliggöra historik och fakta som kan göras tillgänglig och lika för alla. Just för att undvika missförstånd och kolliderande uppgifter i flera olika versioner och historier utifrån tycke och smak. Grundtanken med en rasstandard var väl att värna om och hålla samman en specifik typ och hundras och inte som det idag ter sig – att söndra den!!?
Vi kan om vi vill! Kanske kan våra flera styrande hundorganisationer ta första steget och visa på fördelen med ett globalt och sunt helhetstänk i sansat samarbete för en gemensam och stabil faktagrund. Samla kraft och kunskap som kan göras tillgänglig och lika för allas vår upplysning och bildning.
Jag valde pudel då här finns ett tydligt exempel på förlupen detalj och dumhet som enkelt och fördelaktigt kan åtgärdas. Idag delar den franska kennelklubben en och samma ras till två enbart på grund av pälsens färg. Flerfärgade pudlar fanns långt innan dess att människor beslutade sig för att selektera för och erkänna endast enfärgade pudlar som pudel. Förstås finns det än idag flerfärgade pudlar men dem särbehandlas och har i Frankrike fått ett helt annat rasnamn och sorterar under egen rasstandard trots att historik, exteriör, funktion och karaktär är en och densamma.
I en gemensam rasstandard med samlad uppriktig historik kan dem som föredrar enfärgade pudlar fortsätta i sin selektion för enfärgade pudlar med den stora skillnaden att samtidigt avlägsna dumhetens hinder och därmed göra vägen framkomlig för fler genom att rättvist tillskriva också de flerfärgade pudlarna rätten till sitt arv och ursprung.
Hos barbet är dilemmat lika förvirrande fast i omvänd riktning som kräver helt andra åtgärder. Här har samma statut inordnat två olika raser med skild historik under ett och samma rasnamn och rasstandard. Vilket i sin tur gjort utvecklingen än mer komplex då båda på senare tid blandats med varandra och det utan vare sig en uppriktig beskrivning eller en uttalad målbild. Hade rasstandardens ägare redan från start studerat, kontrollerat och inte minst ställt kravet om en dokumenterad och granskad faktahistorik då hade J C Hermans inte kunnat åka snålskjuts och fått sin Barbet Moderne erkänd under namnet av en helt annan ras. I rättvisans namn hade Hermans i likhet med andra men mer kända föregångare fått bida sin tid i den gängse långa vägen för ett eget erkännande av sin nykonstruerade hundtyp.
Think Globally, Act Locally. Jag fann denna, en bra, fyndig och slagkraftig slogan på hemsidan för International Partnership For Dogs, dogwellnet.com, som jag också lånade. IPFD bildades 2012 med målet om att samla olika aktörer för att dela kunskap i syfte att internationellt samarbeta, upplysa och utbilda för att värna våra hundar. I bred och omfattande spridning är det viktigt att också kritiskt källgranska så att vi förmedlar vårt budskap både förståeligt och rätt. Nog önskar vi väl alla en gynnsam framtid för våra hundar? Dags att prioritera hunden och dess arv, nutid och framtid än att fortsätta nära människors fåfänga, tycke och smak?
Februari
01/02/21 15:57
Verkligheten har ju som bekant många ansikten. Besvärliga tider kan ta fram det allra bästa men också visa upp det allra sämsta hos människan. Syns inte minst nu när vissa vill göra sig girig pengavinst på ett gemensamt elände eller när våra höjdare tar för sig och smiter före i en redan bestämd ordning i den långa vaccinationskö där vi ville att de mest utsatta och sårbara skulle få hjälp först.
Ett ständigt kiv om rättigheter och skyldigheter och som av somliga anpassas efter eget tycke och smak….precis samma problematik som också människorna i hundvärlden har att ständigt tampas med.
Mot dumhet finns det ännu inget effektfullt vaccin. Men vi kan säga ifrån när något är fel och oförtrutet informera mera med insikt om att vi blir kraftfullt större och mer hjälpsamma om vi klokt samarbetar kring fakta för ett uttalat och tydligt mål.