Barbet Koi & Neo Mahler

Barbet Moderne och Vieux Griffon Barbet

BARBET - en franskägd europé

Barbet Neo Mahler är skön och riktigt nosnära
Barbet Neo Mahler de la serve de la chapelle d'Alexandre, 2019.




KOMPLEX HISTORIK I KORTHET

Barbe är det franska ordet för skägg. Ordet barbet användes ursprungligen som ett generellt uttryck för att beskriva ett utseende – en ospecificerad lurvig hund med eller utan skägg, stor som liten. Ett uttryck som därmed hyste hundar av olika typ och storlek, från Griffon till Bichon. Det var också ett ord som senare kom att förväxlas med pudeln som också gick under namnet barbet intill dess att det franska rasnamnet Caniche (pudel) tog vid. Ett faktum som utgör grunden för att människor senare skulle komma att förväxla två helt skilda hundrasers historia.

Barbet rasstandard P Mahler

Barbetens rastyp är gammal och finns beskriven allaredan under 1300-talet som "Chiens d'oysel eller "espainhol". En hundtyp som kom att utvecklas åt olika håll beroende på var den hamnade och av de sysslor den skulle komma att utföra. Den specifika hundrasen barbet tog med största sannolikhet form under senare delen av 1800-talet och framavlades för att utveckla goda jaktegenskaper för främst fågel och småviltsjakt, på land såväl som i vatten. Den första rasstandarden skrevs av Jean de Coninck och kan dateras till 1886. Rasens etablering i den organiserade hundvärlden kan ses och styrkas genom att verifiera ras och ägare i utställningskataloger, stamböcker, fackböcker, brev och andra dokument. Rasen har aldrig varit stor till sin population då jakthundar förr var förbehållna markägare och de förmögna få men också då rasen senare skulle komma att tampas med två världskrig som kom att lamslå såväl människor som deras hundar. Har populationen varit begränsat liten så har passionen för rasen barbet varit desto större och den kom att överleva såväl världskrigen som bistra efterkrigstider. Långt senare, under 1980-talet skulle det avgörande slaget om rasens ovissa framtid komma att utspelas.

Vid denna tidpunkt hade J C Hermans en vision om att göra sig ett prestigefyllt namn inom rashundvärlden. Hermans ville lyfta sig själv och ras men valde en helt annan väg som bortsåg från historiken kring originalet barbet och de få uppfödare och rasindivider som också verkade och fanns. Istället påbörjade han sitt värv utifrån den egna idén om att konstruera en ny ras genom att korsa två gatuhundar från Paris med storvuxna pudlar och samtidigt använda sig av originalets rasstandard och namn för att på så sätt få sin egna blandning accepterad och stambokförd. En helt ny rasbildning tog således form och som Hermans själv döpte till Barbet Moderne för att därefter också marknadsföra sig som barbetens fader. I samma anda och övertygelse startade och bildade han den första franska rasklubben för barbet. De få som i generationer känt och verkat för rasen barbet protesterade högljutt och med bestämdhet upprepat men fick se sig överkörda av ett girigt och egenmäktigt system. Dessa få sakkunniga må ha blivit överkörda men övergav aldrig sin kunskap och erfarenhet utan fortsatte trots tungt motstånd sitt idoga värv och arbete för en specifik ras. Det är ett mycket besynnerligt och självrådigt tillvägagångssätt som gjordes möjligt under den franska kennelklubbens paraply. Med rasens spridning över världen också med god hjälp av nytillkomna och oinsatta som blint följer i Hermans fotspår. I brist på raskunskap och i all avsaknad källgranskning tillåts en människas övertygelse sätta sig över såväl rasens historik som verifierbar fakta. Trots att allt fler av förståeliga skäl numera blir varse allvarets komplexa problematik och där protesterna fortsätter växa i mängd och styrka så väljer ansvariga att avfärda och ignorera såväl lögn som felaktigheter. I vägledares och uppfödares skiftande kunskapsnivå och där grundläggande historisk källfakta helt saknas förskingras så också en gammal specifik hundras som får se sig ersatt av en diffus ny.

Sedan introduktionen av Barbet Moderne har rasens standard ändrats tre gånger (1987, 1999 samt 2006) för att på så sätt sortera bort den gamla griffontypen och istället gynna den nya pudelbaserade rasen. Som ett exempel ökade höjdangivelsen för hanhundar med 10 centimeter. I samband med introduktionen av Barbet Moderne flyttades också rasen från rasgrupp 7 till rasgrupp 8 (1986).

Fransk artikel om hundrasen barbet

Dessa två olika raser under ett och samma namn och rasstandard avlades sida vid sida i ytterligare cirka 20 år för att senare komma att korsas med varandra i sin start år 2000. I dag, med handlingarnas facit i hand, kan vi konstatera att okunskap, orättvisa och girig dumdristighet i ett bristande system kom att bli början till slutet för en ovanlig hundras med en lång och sällan uppriktigt berättad historia. Dagens barbet är således en opreciserad sammanslagning av två helt skilda raser och målbild som har mer eller avsevärt mindre av originalet i behåll. Vilket också återspeglas genom de olikheter i typ, hårlag, storlek, vikt etc som numera står att finna hos dagens variationsrika barbet.


BARBET I VÄRLDEN

I dagens Frankrike är barbeten alltjämnt mycket fåtalig och även på hemmaarenan är rasen barbet lika föga känd som hos de flesta i största allmänhet. Idag finns det ingen som med säkerhet vet hur många barbeter det sammantaget finns i världen eftersom registrering av rasen ser olika ut för varje land där den finns representerad. Utifrån tillgängliga uppgifter och 13 år som kalkylerad livslängd hamnade siffran på dryga 5550 styck (2020). Förutom i Frankrike, som också är rasstandardens ägare, så finns barbeten främst i Holland, Canada och Schweiz men också i Norden, där rasen tilltagit i antal på senare år. Information, historik med källhänvisning, statistik och mycket annat finns på www.frenchwaterdog.org


BARBET I SVERIGE

Det finns 290 registrerade barbeter i Sverige (våren 2017) och antalet växer stadigt för varje år då intresset för rasen tilltar. Rasen är förhållandevis ny på svensk mark och marknad. Sveriges första barbet (Barbet Moderne) importerades från Frankrike av kennel Aqualines år 2000 och den första svenska barbetkullen föddes av en franskimporterad tik (Vieux Barbet Français) 2005 hos Luddelumps Kennel. Du hittar uppfödare och mer om barbeten i Sverige på svenska barbetklubbens hemsida www.barbet.se


EN UPPLYSANDE ELDSJÄL

Madame Elaine Fichter, innehavare till kennel la Serve de la Chapelle d'Alexandre i Frankrike, har med stor passion och i ett genuint intresse arbetat ideellt, grundligt och länge med granskande efterforskning och informativ upplysning. Motigt och modigt arbetar hon fortfarande oförtröttligt i en otydlig och förvirrande komplex verklighet just för göra fakta och tidigare generationers erfarenhet tillgänglig för allas kännedom. Hon har valt att värna Vieux Barbet Français i syfte att bevara ett ursprung och skydda ett kulturarv. I det dolda en missförstådd raritet där både hund och människa skulle må betydligt mycket bättre om vi kände dess ursprung och utveckling. Elaine Fichter äger en samlad och omfattande rik dokumentation kring barbetens historia och har själv tagit del av rasens säregna väg framåt. Elaine har tillsammans med Leendert Bosman bistått mig med fakta och historiskt källmaterial. Historiska dokument och sammanställningar som publiceras på barbetkoi.se och där ingen annan källa anges, är copyright-skyddat och från Elaines arkiv eller av Leenderts arbete som visas i min tacksamhet med Elaines och Leenderts kännedom och godkännande.

Läs och lär mer om rasen barbet på Elaines egna sajter barbet-frenchwaterdog.com samt www.vieuxbarbetfrancais.com

Thelma Lou i arbete, Barbet - chien de chasse, Elaine Fichter