Igår hade vi träningstävling i vår rallylydnadskurs. Koi och jag blev diskvalificerade vid andra skylten av tolv. Ibland känns det som om all träning bara är som bortblåst för denna unge herre. Det finns liksom ingen alls hemma. Det är stört omöjligt att fånga hans uppmärksamhet och det är inte alls av intresse att utföra moment på löpande band. Koi tycks tänka att det kan jag göra själv om jag nu tycker det är så kul. Under tiden kan han gå och doftsondera appellplan och kanske till och med rädda de stackars hundar från sina förare som sliter med träning för lydnadsklass 1. ”Då kan vi ha lite roligt på plan under tiden som obstinata och sura hundförare kan gå sina träningsrundor om de nu tycker att det är SÅ viktigt…”

Ja, en del träningskvällar är det bara att lägga bakom sig. Det är ingen idé att bli irriterad eller uppgiven. Det är bara att ignorera – även om det är svårt i det ögonblick det händer – men en del saker mår bäst av att inte analyseras i sina beståndsdelar. Även jag har dagar som är av den karaktär som mår bäst av att läggas åt den mindre viktiga sidan. Men samma sida som gjort livet en erfarenhet rikare. Det är bara att bita ihop och se framstegen an inför nästa träningstillfälle… Men unge herr Koi klarade i alla fall en platsliggning för fotografering om än med blicken vänd åt annat håll…och ibland är det faktiskt just det som krävs. Se saker och ting från en ny synvinkel kan ju vara både riktigt lärorikt och ge ett bredare perspektiv på det som är av vikt här i livets tillvaro.