Något i luften gjorde Koi alldeles vild. Han stannar upp sätter nosen högt i vädret och hela kroppen hans blir på helspänn. Sen laddar han och sätter full fart in i skogen och det innan jag ens hunnit reagera och skrika stanna. Mac följer efter så gott han kan. Koi hoppar och springer både snabbt och graciöst medan lille Mac pinnar på allt vad benen håller och har stora svårigheter att se vart Koi tar vägen då han är betydligt lägre och har svårt att orientera sig bland stock och sten. Koi däremot är både stor och målmedveten och det tar en stund innan han hejdar sig och vänder åter till mig. Då har Mac redan återvänt då han tappat Koi ur sikte men han är ju också betydligt lydigare än unge trotsige Koi och hörsammar mitt inkallande HIT! När de väl åter sitter samlade ser Mac lite i under lugg på mig och jag ser att han förstår att han gjorde fel, Koi däremot ser bara mäkta stolt och glad ut med pälsen full av mossa, grenar, löv och lite mer som skogsmurveln samlat på sig under sin sökjakt. Resten av vägen hem blir med koppel på – för dem båda.