Jag har haft hundvård i snart över en vecka! Jag läser ibland om hur barbetägare klipper sina hundar på en till två timmar och sen är det klart…men för mig som amatör och estet, är det något helt annorlunda och i det närmaste ett evighetsarbete. Först ska tovor borstas ut och det tar den längsta tiden och när det är gjort ska saxen fram och det är ingen lätt uppgift det heller. Att klippa i lockig päls är inte lätt, men är å andra sidan, rätt förlåtande i slutresultat eftersom lockarna i sig döljer ojämnheterna. I vilket fall är nu mer än hälften av de båda hundarna borta. Det är en faslig massa päls på dem båda…tre och en halv ICAkasse.



Det finns barbetentusiaster som kardar och gör garn av pälsen för att sticka vantar och sockor. Jag tror nog att det hade blivit tillräckligt med garn för en hel tröja eller två av dessa två hundars vidlyftiga päls. Men denna gång gick pälsen till fåglarna och deras bon. Trots min utdragna process så ser resultatet ut som en mindre katastrof…men det ska väl bli bättre och bättre och förhoppningsvis gå något lite fortare för varje gång. Mac är numera alltid en tröst i pälsvården då han är mycket mindre och klar på mindre än tre timmar. Mac klipps med maskin och sax. Kois päls handarbetas enbart med saxen eftersom jag vill behålla mer längd på pälsen då han nu tillhör den långhåriga rasen barbet. Barbet med sitt naturligt fina rufs som också återspeglar en del av rasen många olika kännetecken.

Det bästa av pälsvården för mig (Koi och Mac är måttligt roade av det sistnämnda) är tiden tillsammans och det avslutande badet. Nu har jag två nyfriserade fräscha och nybadade killar i åtminstone en dag och i bästa fall någon till innan de hittar på något lerigt och jordigt bus under denna gråa vinters regntäta dagar.