Varma dagar och mycket av svalkande bad har det blivit för både Koi och Mac. Igår blev det vattenapportering av boll och Koi är i sitt esse. I vanlig ordning simmar han tjänstvilligt ut för att hämta bollen. När han är framme vid bollen får han helt plötsligt syn på några oranga flöten som tillhör ett fiskenät längre ut i havet. Så då släpper han sin boll och börjar istället simma mot flötena. Vi skriker, hoppar, busvisslar, kastar med en annan boll för att fånga Kois uppmärksamhet. En strand som tidigare ljudit av lekande barn, vuxna och hundar blir nu andäktigt tyst och blickarna vänds mot oss och sen mot vår till havs simmande Koi. Som fortsätter med full fokus utåt!

Jag blir livrädd och tänker att nu snor han in sig i näten och drunknar innan jag hinner simma ut och få loss honom. Jag lägger kameran ifrån mig och stegar ut i det iskalla vattnet. Koi är nu framme vid flötena och har fortfarande varken hört oss skrikande på strand eller vänt på huvudet. Han tar resolut tag i ena flötet och upptäcker nog att det sitter fast och inte är någon guppande boll. Så då släpper han flötet och vänder äntligen om och börjar på nytt simma tillbaks mot den guppande och flytande boll som han först hade för avsikt att hämta. PHHHU! Jag som var rädd att han skulle börja kampa med flötet för att få det med sig. Nästa gång ska bollen kastas mot en horisont som inte har något i sikte mer än hav och himmel. Inga flöten varken bakom eller framför! För att lugna mina nu i det SÅ kalla vattnet avkylda nerver så avslutas det med strandapportering istället.
En revolutionerande fransk vattenhund… Jo, ja, jag tackar jag!