Barbet Koi & Neo Mahler

Barbet Moderne och Vieux Barbet Français

Systemkrasch!

När barbetvärlden bortser från kunskap



Frankrike
JC Hermans bildade 1980 den första franska barbetklubben och satt i densamma som ordförande fram till 2001. I rollen domare och som regerande ordförande med goda kontakter inom den franska kennelklubben bestämde han också riktlinjerna för sin alldeles egna vision och skapelse, Barbet Moderne. Denna nya ras lade dessutom beslag på rasstandarden tillhörande en föga känd men redan etablerad och gammal jakthundras av griffontyp, Vieux Barbet Français. JC H skuffade den gamla åt sidan för att istället framhäva sin egen nya skapelse. Rasklubben har efter Hermans sorti inordnats i en gemensam klubb för vattenhundar och därmed tillträdde också nya vägledare med nya visioner. Hösten 2017 krackelerade den gemensamma klubben på grund av inre stridigheter. Våren 2019 återuppstår rasklubben och sorterar idag som en egen avdelning under den franska pudelklubben.

Nog är det förbryllande att trots sakliga protester, påstötning och kontinuerlig erinran så har ingen ansvarig tagit sig tid för att granska och studera övermodet i rasklubbens arbete och metodik. Ingen har aktivt lyssnat till argumenterande protester. Ingen har officiellt synat Hermans idé och hans arbete i skapandet av en helt ny ras. Inte heller granskas hans djärva tilltag att få den erkänd genom att kapa rasstandarden från en annan men fåtalig och sällan sedd hundras. Å andra sidan ett effektivt tänk i Hermans kortsiktiga strategi, då fåtalet protester lätt kan förbises samtidigt som kännedom och saklig fakta saknas hos det stora flertalet. På så sätt lämnas stort spelrum för Hermans att förankra sin egen övertygelse. Han fick nu befogenhet att sprida och befästa sin idé genom sin upplysande och vägledande roll som domare och samtidigt ordförande i den officiella rasklubben under beskydd av Société Centrale Canine, Frankrikes kennelklubb. Frankrike står dessutom som förvaltande ägare till barbetens rasstandard. En rasstandard som nedtecknades allaredan år 1886, validerades 1894, och som under Hermans era ändrats flertalet gånger för att bättre passa exteriör och funktion för den större nya ras som Hermans danat och stolt namngett - Barbet Moderne.

Förlorare i detta orättvisa och vilseledande arbetsätt är förstås originalet, den förbisedda och missförstådda hundras för vilken barbetens rasstandard ursprungligen utformades. En ras som under rasklubbens beskydd förmodas att också omsorgsfullt värnas, förvaltas och bevaras. En gammal hundras som idag med stora svårigheter knappt kan hållas över ytan av de få men tålmodiga eldsjälar inom flera nationer som ännu oförtröttligt strävar för att göra rasens historia känd och förstådd. I ett idogt arbete och trots svåra motgångar har mången data insamlats, studerats, granskats och arkiverats. Över nu många strävsamma generationer är såväl kunskap som passion väl bevarade och hålls levande i detta arbete om att uppriktigt och varsamt åter söka närma sig ursprungets rastyp ur de rester som finns kvar av ett idag sårbart decimerat men specifikt arv – Vieux Barbet Français.



Sverige
En rasklubb som skrämmer, agerar på hörsägen, informerar och tar beslut som grundar sig på antaganden är för mig varken saklig eller förtroendeingivande. Det är en ledsam och skakande historia som jag har att se tillbaks på. Det mest oroväckande är att missförhållandena fortgår och det trots att misstag och brister sedan länge faktiskt uppdagats. Inte utan att jag slås av flera likheter i arbetssätt av dessa två nämnda nationers barbetklubbar. Fakta saknas. Ingen lyssnar och analyserar. Dyrbar tid går…

En styrelsemedlem från den svenska rasklubben berättade i en digital studiegrupp att klubben inledningsvis sorterat fakta i två högar. En för allmän kännedom och en för vad styrelsen klassade som hemligheter. Med hemligheter syftar jag inte på sådant som skyddas av enskilda personers integritet utan viktiga uppgifter för allas vår kännedom som dessutom har en avgörande betydelse för uppfödare som danar hundrasen och styr dess utveckling. ”Hemliga uppgifter” som genom överenskommelser mellan flera länders rasklubbar medvetet mörkades. Det är förstås bra att klubbar samarbetar internationellt för ökad kunskapsspridning och medvetenhet. Men i ovanstående fall handlade det om att undanhålla information istället för att tillsammans söka, studera och dela viktig kunskap för att värna rashunden.

Rasklubbars styrelser är allt som oftast också uppfödare. En grupp som samtidigt är angelägna om att skydda och gynna sina egna intressen. Kanske också en av anledningarna till att inte visa intresse för att dela faktauppgifter som drastiskt rör om i grytan och som medför bakslag för den egna verksamheten? Jag har frågat om anledningen till dagens många olika typer och karaktärer inom rasen och där klubbrepresentanten svarade mig att jag bör undvika och avfärda uppgifter från personer ur ett visst uttalat segment. Jag har också i egen erfarenhet stött på uppfödare som inte vill argumentera med mig, eftersom jag bara är ”en simpel hundägare som saknar erfarenhet av både rasen och som uppfödare”. Jag fortsätter att fråga klubbrepresentanten och får som svar att det är meningslöst och slöseri med tid att tala med mig!

Inte utan att jag tycker det är märkligt med detta tvära motstånd till argumentation då vi diskuterar fakta kring dessa båda åtskilda men numera blandade raser? Uppfödare eller ”bara” intresserad? Alla bör väl ges samma förutsättningar att söka förklarande information och inte minst lära och därmed också kunna göra nytta och bruk av sin kunskap? Historik och fakta kring rasen bör väl rimligtvis vara väl granskad och åtkomlig för alla oavsett individers olika syften, meriter och titlar? Jag är väl medveten om att det stora flertalet intresserar sig mer för gullighetsfaktorn än för ursprung och fakta. Men för uppfödare och informerande vägledare är det nödvändig kunskap likväl som för dem som faktiskt visar intresse för rasen och vill lära mer om sin hund men också om dess ursprung och utveckling.

Sällan har jag mött så mycket av samlad dumhet inom ett enda litet och begränsat område som då jag som intresserad öppnade dörren till och stegade in i barbetvärlden. Trots dumhet och bitande bister motvind har jag fortsatt att söka förklaring och förståeliga svar men också fakta som är såväl gömd som i gången tid glömd. Efter mina nu åtta år som kunskapssökande kan jag bara konstatera att ett organiserat intresse för att tydliggöra och tillhandahålla saklig fakta fortfarande saknas. Inte heller åtgärdas uppdagade fel och misstag. Allt emedan komplexiteten tätnar för såväl hundar som bland intresserade människor.

Däremot blomstrar just nu ett tilltagande stort köpintresse för en gullig och sällsynt barbet. I ett blandat innehåll med numera många typer och varianter kan man ju fråga sig; Vilken av dem?
blog comments powered by Disqus