En nos som heter duga, det har han våran Koi. Är det inte löptikar så är det vilt. Alltifrån sorkar till rådjur – allt är av största intresse. När han får nosen full av vilt syns det på långt håll. Antingen kör han nosen högt i luften eller så springer han med den konstant i marken. Kroppen blir på helspänn och det är dags att bryta hans spår eller sök och koppla upp honom. Snabbt som ögat måste det gå för annars ger han sig iväg på egen hand. På senare tid har det blivit lite längre och längre iväg och han är så upptagen i sitt arbete att han glömmer bort var Mac och jag är och han hör definitivt inte att jag kallar. Det kommer att bli mycket inkallningsövning med störning framledes med våran jägare och jag får träna på att ha ett vaket öga för att förekomma hans intresse i tid. På bilden nedan har han nosat upp ett sorkbo och parkerat sig.