Nu är det tonårstid för Koi. Han är som en orolig ande och ger sig på det mesta som kommer inom hans räckradie. Papperskorgar plockas ur, skor gömmer han om han inte tuggar sönder dem. Mattor drar han ihop i högar på golvet. Vi fick ett bra tips om utspätt ättiksvatten som ska sprutas på saker som ska skyddas från hundtänder. Fungerar bra just när det är nysprejat men det dunstar snabbt bort och då står Koi redo att åter ta för sig. Kivar med Mac så att han inte får en lugn stund och Mac blir till slut riktig arg på honom. Idag har jag försökt och höststäda rabatter och lägger skrufs i kärran och han plockar ur det. Lövkorgen far all världens väg. Det är som om han inte skulle aktiveras alls men så är ju inte fallet. När vi går våra långpromenader så kan han helt plötsligt få för sig att sticka till skogs på egen hand. I och för sig inte för långt bort för han är en riktig räddhare när det väl gäller (än så länge). Men det är väldigt tydligt att han börjar testa gränser och mitt tålamod. Och så dessa oskyldiga blickar när jag ska tillrättavisa hans beteende…då gäller det att stålsätta sig för att vara konsekvent och inte falla till föga.