Det är en ivrig och arbetsvillig herre vi har. Nu i höst har vi börjat en rallylydnadskurs för nybörjare på Åhus brukshundsklubb. Fyra träningskvällar har vi hunnit med och det är flera olika lydnadsmoment som ska utföras i följd efter anvisningar på skyltar. Vi har precis hunnit gå igenom alla skyltar i nybörjarklassen och tränar momenten separat för att snart koppla ihop dem till en hel bana. Koi är på hugget och är närmast lyrisk när vi ska träna. Det är så kul att möta hans glädje i att vilja vara till lags. Hemma tränar vi med bollen som belöning för det är ju som bekant hans favoritnöje t o m bättre än köttbullar. Men vi har en stötesten som vi behöver nöta in och det är att hålla fokus på mig och inte på alla omgivande hundkompisar. Jag får väl hänga träningsbollen om halsen när vi tränar på klubben…men se det var ingen sport tyckte Gitte tränare. Det blir till att jobba på för att hålla fokus på mig under banan och bollbelöna efter. Vi tränar på och kul är det för både hussar och mattar och hundar!

Hopp och spring är det allt som oftast när vi är ute på promenad. Det är mycket av energi och levnadsglädje i vår Koi och det är rena rama himmelriket när han får springa lös på strandängen. Han rusar tokrundor och det är inte många sekunder som han är stilla. Certifikatet med höftleds- och armbågsledsresultat har också kommit och där står att läsa att han har höfter B och armbågsleder 0 vilket innebär att det är normala höftleder och utan anmärkning på armbågar. Skönt för Koi – nu kan han fortsätta med sina tokrundor på strandängen lång tid framöver. Jag har fullt upp att hålla koll så att inga kaniner finns i vår väg – för då gäller det att snabbt som ögat koppla upp sprintern. Genom att att visa honom bollen går det att snabbt få honom tillbaks oss. Bollek är som tidigare sagts svårt att motstå och har blivit ett utmärkt hjälpmedel för oss vid inkallningsträning!

Lite fler vattenbilder med Koi under vår söndagstur till havet. Det blev en himla massa fotograferat i söndagssolens eftermiddagsljus så vi tar några till med Koi och hans vattenglädje i höga vågor.

Det blev en runda till stranden igår till hundarnas glädje. Stora vågor och vinande vindar och det gillar inte Mac men Koi är totalt obekymrad och slänger sig ut i de mullrande vågorna för att hämta sin apport. Jag glömde våra bollar hemma så vi fick leta upp en pinne – som dessutom behövde vara stor så att den syntes väl bland de guppande vågorna. Men boll eller pinne spelar ingen större roll för Koi bara han får apporten kastad och han får hämta så är lyckan total. Mac tog det lite lugnare på stranden under tiden Koi kastar sig ut i vågorna.

Igår var vi på djursjukhuset i Hässleholm för att göra Kois höft- och armbågsröntgen. Att röntga lederna på sin barbet är viktigt för utröna arvsbarhet och hälsostatus på lederna inom rasen barbet men också i förhållande till andra hundraser. Det är också en del av uppfödares instrument i att utvärdera det avelsarbete som föregår en valpkull. Status på höft- och armbågsleder är också av vikt om hunden ska användas i avel. En generell avelsrekommendation från Svenska Kennelklubben (SKK) lyder att hunden ska vara fri från höftledsdysplasi samt utan artrosförändringar i armbågsleder.

Vid höftledsröntgen kan man se hur höftkulor och skålar är formade och om de ter sig fria från dysplasi. Dysplasi är en deformering av höftleden och kan variera i olika grader från lindrig, C, till höggradig dysplasi, E, och där graderna A till B innebär att hunden har normala höftleder. Dysplasi innebär att brosket i höftleden förr eller senare får förslitningar och som kan ge upphov till smärta och hälta för hunden. Det finns hundar med kraftig dysplasi som inte visar symptom, inte ens vid högre ålder likväl som det finns hundar som visar hälta och smärta vid lindrig, så det kan skilja mycket från individ till individ. Armbågsröntgen däremot visar om det finns benpålagringar i lederna som ett resultat av förslitningar på ledbrosket. Här graderas det på en sifferskala från noll till 3 som anger en variation från inga synliga benpålagringar (0) till kraftiga benpålagringar (3) Symptomet för armbågsledsartros är detsamma som för dysplasi, men i hundens framben.

Igår blev Koi först generellt undersökt av veterinär för att därefter få en spruta med sederingsmedel som gör att han blir mycket dåsig. Detta för att underlätta röntgen då det är viktigt att hunden ligger stilla och i exakt position så att lederna exponeras i rätt läge vilket är mycket viktigt för avläsandet av bildresultatet. Koi fick sin spruta och vi hann knappt in i röntgenrummet förrän han blev ordentligt trött och lade sig ner. Tillsammans med röntgenpersonal hjälptes vi åt att lyfta upp Koi på ett bord där han placeras på rygg. Hans skuldror skulle fixeras i en trävagga och därefter skulle bägge bakbenen sträckas ut samtidigt som jag fick hålla ett stadigt grepp om hans armbågsleder då höftledsbilden togs. Under armbågsröntgen blev det lite enklare. Koi kom ur trävaggan och låg på respektive sida och en röntgensköterska böjer det ben som ska röntgas framåt, uppåt och med tassen mot mage under tiden jag håller undan hans andra framben så det inte ska hamna i röntgenkamerans väg. Under samtliga bilder placeras också Kois registreringsnummer och datum i bildfokus för att identifiera rätt hund på rätt bild.







Efter tagna bilder får Koi en ny spruta som neutraliserar sederingsmedlet och gör att han sakteliga åter börja vakna till sans. Skönt! Detta var det mest jobbiga, att se Koi så utslagen och onåbar. Men det hade ju sitt goda syfte i att underlätta undersökningen både för Koi och röntgenpersonalen. Vi fick skynda långsamt och stannade kvar tills dess Koi åter hade blivit så pass stadig på benen att han kunde röra sig någorlunda rakt framåt. Det var lite vingligt för Koi resten av kvällen men idag är han åter ordentligt stadig i sina ben och det är full fart igen.

Nu väntar vi bara på resultatet som beräknas komma inom 10 – 14 dagar. Vi fick inga besked igår eftersom bilderna ska avläsas centralt av SKKs röntgenexpertis och därefter får vi besked. I samma stund blir resultatet officiellt och registreras i SKKs hälsoregister och bilderna arkiveras. Nu hoppas vi, som säkert alla hundägare, på bästa resultat. Men vi är väl medvetna om att resultaten har ett stort spann och alla hundar har inte A-höfter och 0-armbågar. Men det som är absolut viktigast för oss är att Koi får vara en glad, frisk och rörlig barbet och inte vilken bokstavs- eller sifferkombination röntgenresultatet visar. Oavsett resultat är våran Koi samma härliga barbet som han varit från den stund han tassade in i vårt liv!