Att vara klarsynt och insiktsfull är egenskaper som de flesta av oss önskar mer utav. En början kan vara att prata med varandra istället för om varandra och inte minst;

Våga fråga!

Världens all galenskap är människans verk. Hundvärldens galenskap likaså. Det paradoxala i sammanhanget är att hunden sägs vara vår bästa vän. Lika paradoxal är den fantastiska värld vi gemensamt lever i men som ständigt görs otrygg av oss som bebor den.

Ta väl hand om dem och det Du har omkring dig!

Kaniner och fältharar finns det gott om på våra promenadstråk. Fältvilt som också väcker Kois uppmärksamhet. Jag har jobbat både länge och envetet med att träna Koi i att inte springa efter småvilt som kommer i vår väg. Jakt för Koi ska ALLTID ske på ett av mig anvisat mål och annars ALDRIG!

Vid gårdagens träning stod Koi öga mot öga med en fälthare som låg och tryckte just precis där en nedfallen apport råkat hamna. Några sekunder stod de bara helt stilla och tittade på varandra. Med ens tar haren full fart och sätter på långa ben och med ett bestämt avstamp snabbt av mot fältet där alla kossor går och betar. Jag hann på sekunden uppfatta vad som var på färde och skriker STANNA så det ekar över fälten. Koi följer efter, med fullt fokus på harens blixtsnabba avfärd, men enbart med huvudrörelser och blir stående kvar på den plats där han intog mitt stoppkommando.

Kan inte nog berömma honom och inte heller nog inse hur glad jag är över att inte det helt oförutsedda i tillfället tog överhanden. Koi hade instinktivt och lätt kunnat sätta av i språng efter haren. En händelse som visar att vår ständiga och upprepade lydnadsträning inte bara är viktig utan den gör också skillnad. Efter en lättnadens tacksamma suck kan en stolt matte och en lyhörd Koi jobba vidare med den, i detta sammanhang, ironiskt nog pälsklädda apporten.

Fällt småvilt som kaniner och gräsänder, ingick båda som hämtningsuppdrag då vi gick vår apporteringskurs. Första gången som det skilda viltet låg apport blev Koi fundersam. Päls och fjädrar men också tyngden på viltet blev nya bekantskaper för Koi. Gräsanden var enklare att få Koi att apportera emedan kaninen hanterades med långt större tveksamhet. Av denna anledning inhandlades så en pälsklädd apport men också en betydligt tyngre och mer otymplig apport för vår fortsatta träning.

Kameran fick inget som helst utrymme under vår apporteringskurs eftersom fullt fokus riktades på inlärning, istället får det bli visning från vår träning på egen hand. Kanske kan vi assistera bror min i den för jägare nu hägrande höstjakten...

Det är träning på gång...och med denna alerta kroppshållning är det inte svårt att lista ut vilken arbetssyssla som ivrigt inväntas. Rätt gissat – apportering nästa!