Koi väntar på att matte ska blir klar någon gång så vi kan gå ut på vår promenad. Det blir mycket väntande för hundarna. Ditt och datt ska göras innan det blir promenad, träning eller lek. De är faktiskt riktigt tålmodiga när jag tänker efter. För skulle jag själv få utstå all den väntan jag kräver av mina hundar hade jag inte varit till när lika tillmötesgående…

Här är två bilder tillägnade syskonen Buster, Higgins, Cora, Corrie och Bella. Koi idag i rejält rufsigt skick och bild nr två tagen söndagen den 19 augusti i genomblött skick. Trots avsevärd skillnad är det samma Koi på bägge bilderna…

Love in a bag är vad det står på baksidan av denna förpackning och hundarna håller med. Med rätt belöning kan man nå oanade framsteg med Koi och Mac. Det som är attraktivt för hundarna är en undergörare för mig när jag tränar.
Har provat många olika godisvarianter och en del är mer populära än andra. Dessa är en av de populäraste hos båda hundarna. Vi övar nosduttar då de ska stöta nosen i min hand för att få belöning. När fisken serveras är de båda riktigt ordentligt på hugget! De kör sina nosar med full kraft i handflatan och väntar sen ihärdigt på den doftande lilla fisken. Denna övning är jättebra då det ger en genväg även till inkallning då jag kan hålla ut handen samtidigt jag kallar på Koi. (Under förutsättning att vi har visuell kontakt också vilket vi oftast har nu i inledningen av vår träning.) Han vet ju att belöning hägrar när han har gjort sin nosdutt i min hand. Han kan också följa min hand när vi ska träna fot och gå i cirkel runt mig eller snurra vid sidan av mig. En riktigt bra kontaktövning för alla hundförare som jag lärde av vår sommarinstruktör på Hallens hund & träning i Bromölla.
Det var inte lätt att ha två dreglande hundar under fotografering av dessa små doftande och lockande goda firrar. Så det var bara att bjuda in dem till att kalasa på rekvisitan som belöning för att jag fick ta mina bilder!

Kois vardag är mycket lek och stoj. Aktiv till tusen. Han kommer ofta med bollar, frisbeen eller något annat i munnen som vi helst oupphörligt ska kasta till honom så han får visa hur duktig han är att hämta. Idag börjar vår valpkurs på brukshundsklubben och det ska bli kul att se vad Koi tycker om att jobba i en större hundgrupp. Vi blir nämligen 12 valpar med förare. Tur att vi har tjuvstartat under sommarmånaderna i en mycket mindre grupp där Koi har fått träna med störning och andra valpar. Så förhoppningsvis ska det inte bli alltför jobbigt för Koi att nu träna i en mycket större hundgrupp. Snarare nyttigt då vi hela tiden samlar på oss nya erfarenheter och lärdomar och möter nya utmaningar.

Fem månader blev han igår och är väl inte längre valp utan snarare unghund. Han är 52-53 centimeter i mankhöjd (han vägrar stå still och är därmed svårmätt) och matchvikten är 22.5 kilo. Så det är en bastant herre som ska utbildas ikväll och nio tisdagskvällar framöver. Mac ska få sin egentid på onsdagskvällar och då står det rallylydnad på schemat.

Han står på stor fot eller snarare stor tass vår lille store Koi. I jämförelse med Macs tassar så ter dem sig enorma. Står han sen i vatten så flyter de ut och tassarna ser ut som elefantfötter. Men de är så charmiga så! Förutom i morse då jag blev väckt av en jättetass med vass klo rakt i högerögat… vilken klockren knock och uppvaknande! Med dimseende och rödöga som ska kureras med antibiotika morgon, middag och kväll får jag nu famla runt på våra promenader. (En himla tur att jag har två väluppfostrade ledarhundar!) När dimseendet lagt sig ska jag omgående ta itu med kloklippning och pälsklippning mellan trampdynorna så att där inte finns så mycket sand och jord som fastnar till nästa gång jag får mig en känga. Koi har nämligen för vana att hoppa upp med framtassarna i sängen för att på så sätt skaka liv i mig så att vi snabbt kommer ut för morgonbestyren. För när de är avklarade så hägrar ju morgonmålet som jag tror är den egentliga anledningen till att han påbörjar sin väckningsprocedur.

Eftersom Koi inte vågar sig på att simma än så låter han Mac göra det grovjobbet när vi kastar apporter vid havet.
När Mac simmar in mot land igen står Koi alert och redo att ta över apporten från Mac för att sen i full fart springa till oss och inhämta belöningen.
Det är ett imponerande samspelt teamwork! Eftersom Mac är så snäll och låter honom hållas så får givetvis också han sin rättmätiga del av belöningen.

Att ha Koi i tankarna är ingen större svårighet. Jag letar efter saknade skor, kläder, fjärrkontrollen och andra prylar som finns inom Kois räckhåll.Tvättar sängkläder sen han lyckats smita upp i sängen med pälsen full av jord, sand och mossa. Dammsuger upp träflisor av alla pinnar han tuggat sönder i mikroskopiska bitar. Plockar upp resterna av en tidning som han behandlat på samma sätt. Det går inte en dag utan att det är något som demolerats eller helt försvunnit. Detta trots att jag plockar för honom allt vad jag kan i tuggalternativ. Men inget tycks passa unge herrn lika bra som det han väljer ut på egen hand. Ju större han blir desto mer kommer inom hans räckradie och jag är ständigt upptagen med att hålla kontinuerlig koll på slit och slängmästaren.