October 2016
Att närma sig rasen Barbet
22/10/16 20:02
Att närma sig rasen barbet är en mycket märklig resa i olika riktning med skilda mål. Vägen är lång men också långt från rättvis, sanningsenlig och sorgfri. Trots haltande information på en vindlande och motigt gropig väg både bakåt och framåt så är barbet alltjämt hundrasen i mitt hjärta och dess ännu fortsatt slingrande väg fascinerar i innehåll på både gott och ont.
Mina första sex månader i rashundsvärlden var efterlängtade och rena lyckoruset. Att följa valpen Koi och hans rasande snabba utveckling var kul och spännande, den kantades också av lärdom och nya bekantskaper. Sen kom dagen då det där helt oförutsedda brevet från min rasklubb damp ner. Som en blixt från en klar himmel så rubbades vår förhoppningsfulla tillvaro ur led och lika abrupt förändrades min syn på den organiserade hundvärlden och dess upplysande och stödjande verksamhet.
Upptäckten och mötet med rashundsvärldens mindre polerade och mörka sida blev till en smärre chock men ledde också till ett raskt uppvaknande som resulterade i ett skrivande för öppna upp dörrar till förändring. Jag har skrivande berättat om min erfarenhet och om vikten av upplysa och informera men också om det lika viktiga i att tänka kritiskt innan man slutgiltigt agerar. Jag har talat om den stora betydelsen av att noggrant studera och dubbelkolla sina källor och fokusera på saklig fakta men också på orsak och verkan. Vikten av att skapa förtroende och samarbetsvilja har också upprepats åtskilliga gånger tillsammans med god tolerans för olika synsätt. Parallellt har jag stött och blött många nya frågeställningar som uppkommit längs en skymd och svårframkomlig väg med målet om att göra den både synlig och bredare för att på så sätt få den mer inbjudande framkomlig.
ÄVEN EN ALLSIDIG VERKTYGSLÅDA KAN BEHÖVA KOMPLETTERAS
Årets avelskonferensen som arrangeras av SKK har ett för mig igenkännande tema ”Hjälp! Vår ras har drabbats av…” Konferensen kommer att behandla en för alla viktig problematik för att tillhandahålla tips och råd till god beredskap för hur vi bäst kan agera när vi ställs inför tvära kast och nya utmaningar i avels- och rasarbetet. Årets tema tycks mig direkt hämtat ur ett verkligt scenario från min egen rasklubb. De har mycken erfarenhet av hur man INTE ska agera. Erfarenheter som gett kunskap som bör delas och användas i ett förebyggande och utbildande syfte. Min klubb har tyvärr ingen möjlighet att närvara men jag hoppas förstås att lärdomarna tagits väl tillvara så att de kan användas för att leda till både rakare och tydligare kommunikation mellan olika parter.
Däremot har SBBK nyligen deltagit på en utbildning av avelsfunktionärer hos SKK och basunerar ut berömmelse över eget arbete. Jag läser om igen och konstaterar att det där med ett självkritiskt tänkande med ett ödmjukt och klokt agerande i upplysande arbete för att vara till god hjälp och stöd för såväl sina medlemmar som rasen de värnar om – tycks helt oberört gått dem förbi emedan det finns andra som tvärtom tagit riktigt illa vid sig.
Efter ytterligare några dagar görs nu nästa, och i ljuset av tidigare händelser, helt sanslösa utspel. Denna gång uttalar de med ett glättigt och närmast tramsigt konstaterande att; ”– Det har kommit en ny databas till stan”. En databas som innehåller omvälvande och för många helt okända uppgifter i barbetens stamträd. Uppgifter som är avgörande viktiga och där samma uppgifter dessutom kan ge oss förklarande information om variationen i en liten och begränsad ras. Denna gamla men nu så kallade ”nya” och viktiga information slängs i glättigt oförstånd ut oförutsett, oförberett och helt utan förklaring. Åter igen saknas en grundlig och förberedande dialog med alla berörda. Utan vidare information ställs medlemmar och uppfödare och alla andra nu helt oförstående inför uppgifter som är både omtumlande och svåra att förstå, särskilt om man saknar kunskap i rasens bakgrund. Denna gång är det inte enbart några få som berörs utan denna gång berör det alla, världen över, oavsett om du sen tidigare visste eller som för de allra flesta – inte visste.
NÄR DUMHET TROR SIG VETA BÄST
Barbet har en komplex bakgrund som många av oss saknar kunskap om. Avgörande och viktiga uppgifter för rasen som rasklubben tidigare känt till men aldrig öppet förmedlat eller ens informerat om men plötsligt och i en mycket hastig tvärvändning görs dessa nu till vissa delar synliga med klämkäckt glada tillrop. Tillvägagångssättet känns varken förtroendefullt eller övertygande. Snarare desperat och oansvarigt. Rasklubben anser att vi kan skippa historien bakom genom att helt sonika hoppa över en förklarande bakgrund. Istället exponeras oanmält uppgifter som kommer att skaka om många som har intresse för rasen barbet. Allt tidigare sagt om hur svåra utmaningar bör hanteras är som bortblåst. Att väl genomtänkt med sansat lugn på stabil grund redogöra sakligt så att alla också hinner bearbeta och förstå det som sägs och görs. Att tillhandahålla förberedande och förklarande information som är både grundläggande som nödvändig för att kunna ge såväl stöd som svar. Inte heller förbereds uppfödare inför alla nya frågeställningar som ska besvaras men också i hur de förtroendefullt och sakligt bör hanteras. Att presentera tidigare och för få kända men avsiktligt dolda förhållanden kommer givetvis att röra om i barbetvärlden. En värld som redan innan den ”nya databasen” intåg omgärdas av många frågetecken. Således är detta en stor utmaning som också grundligt och objektivt bör förberedas så att informationen som ges också kan tillgodogöras och förankras.
Nej, min rasklubb har inte lärt ett uns från tidigare misstag och förda dialoger.
Har jag oroats över min rasklubbs tidigare agerande så saknar jag helt ord för att uttrycka vad jag känner efter detta. Det är uppenbart att min rasklubb har missat hela poängen med sitt värv och uppdrag – att värna barbet. Min rasklubb har än en gång trampat ordentligt och högljutt i klaveret. Att göra fel och misstag är varken konstigt eller ovanligt men när de upprepat görs i parti och minut trots tidigare givna goda råd och anvisningar då är det inte längre oförstånd utan dessvärre ren dumhet.
DELAD ENERGI ÄR VÄL ANVÄND ENERGI!
Mot dumhet är såväl kunskap som goda råd totalt verkningslösa och det finns tyvärr inte heller någon botande medicin, så dumhet lär i oförminskad styrka fortsätta. Jag tänker varken stödja eller betala för dumhet. Av framtiden hoppas jag att SKK och dess nya organisationsförändring kan komma att leda till en mer öppen, vänlig och respektfull rashundsvärld som i tolerans agerar väl genomtänkt med tydliga och lättförstådda regler och där vi också lär oss att snabbt agera mot dumhet så vi slipper slösa värdefull tid för att städa upp i dess verkan med tråkiga följder.
Ödsla ingen energi på det som inte går att förändra. Använd den istället väl till saker Du kan påverka. Jag kommer lägga delar av min på att öppet berätta om det jag fått ta del av under min pågående resa för att närma mig rasen barbet. Efter att än en gång tagit mycket illa vid mig så behöver åtminstone jag nu en stund av ro och vila för att samla och strukturera mina tankar. Detta görs bäst i det fria, tillsammans med en ständigt redo och god vän – min bekymmersfria, hoppfulla och energiflödande följeslagare. En yvigt och glatt svansviftande Barbet Koi är redan vid dörren.
Till mina läsare som har frågor kring den ”nya databas” som lanserats kan artikeln Mer eller mindre barbet lite längre ner på denna sida vara till hjälp i att förklara åtminstone något lite om bakgrunden i en mycket komplex historia som binds samman med en lika invecklad nutid.
Skakigt värre!
04/10/16 20:37
Hundvärldens galenskap har jag numera skrivit om åtskilliga gånger och jag tänker fortsätta att både upplysa och skriva om händelser som behöver synliggöras för att åtgärdas.
Denna gång handlar det återigen om tremor och om uppföljningen av tremorfrågan som min rasklubb anser sig kompetent ha behandlat med hjälp av SKK. Rasklubbens uppföljning i tremorfrågan gjordes genom en enkät som skickades ut till samtliga berörda och där endast hälften av de tillfrågade valde att besvara enkäten. Eftersom min rasklubb inte såg sig ha fått in tillräckligt med svar för att agera i en fråga som redan från början hanterats felaktigt så är läget oförändrat dvs deras avelsrekommendationer kvarstår och har dessutom återigen ändrats från det rekommenderande ”bör inte” till det tvingande ordvalet ”SKA INTE” användas i avel. Varför? När jag frågar klubben säger de att inget nytt har tillkommit i detta ärende. Ett ärende som har hanterats både ogenomtänkt och uruselt. Likväl ändrar klubben i text och dess innebörd i både RAS (Rasspecifika Avelstrategier) och avelsrekommendation.
När det gäller en liten population i stora svårigheter vad gäller avelsarbetet och avelsurvalet så är det anmärkningsvärt att en rasklubb agerar oansvarigt och okunnigt vad gäller det vida begreppet och ospecifika symtomet; tremor. Att vägledande information grundar sig på verifierade uppgifter är utomordentligt viktigt inte bara för rasens vidkommande men lika viktig för att skapa förtroende och samarbetsvilja gentemot klubbens medlemmar. Ett oacceptabelt och felaktigt agerande fortsätter således sin väg framåt. Hur är detta möjligt i vår så upplysta hundvärld? Hur kan uttalanden om hundars hälsa, mentalitet och funktion ens göras då det saknas verifierade uppgifter och veterinärmedicinska och individuella undersökningar på berörda hundar?
ETT ANNAT OCH VÄL GENOMTÄNKT ARBETSSÄTT
Hos en annan hundras, australian shepherd, ses en variant av symtomet tremor. I aussievärlden benämns detta fenomen med uttrycket ”shaking legs”. Om detta rör sig om samma typ av tremor som ses hos min hund vet jag inte då jag inte har sett en aussie med ”shaking legs” och om jag hade så innehar inte jag den veterinärmedicinska kompetensen för att uttala mig om likheter eller olikheter gällande symtomet ifråga. Jämförelsen i agerande och handhavande i tremorfrågan av de båda rasklubbarna väcker däremot mitt intresse.
Den tremor som beskrivs hos den vältaligare rasen aussie är dessutom i vissa fall även allvarligare eftersom darrningen ibland kan ses hos valpar som dessutom uppvisar ett klumpigt rörelsemönster och ett darrande huvud – ett fenomen som jag aldrig någonsin sett hos Koi. När jag ser till australian shepherdklubbens agerande i frågan så har de valt att beskriva tremor med det mycket bättre förstådda ordet ”muskeldarrning”. Aussieklubben har också agerat med större insikt och varsamhet när det gäller avelsfrågor. De ser vinsten med att prioritera frågor som verkligen utgör ett problem för hundrasens hälsa, mentalitet och funktion. Förvisso ses muskeldarrningen som något oönskat och så som ordföranden i den rasklubben beskrev symtomet för mig; ”det är fult”. Vilket i sig, åtminstone för mig, ter sig som en konstig och subjektiv beskrivning av symtomet då även denna rasklubb saknar vetenskaplig grund i varför olika typer av muskeldarrningar hos aussien uppstår.
Svenska australian shephardklubben är också engagerade i ett internationellt samarbete med ASHGI (Australian Shepherd Health & Genetic Institute) som har sitt säte i Kalifornien, USA där den etablerades 2002. Med donerade pengar har detta institut till syfte att utbilda och bedriva forskning om rasens genetiska status för att öppet sprida information och kunskap som kan gynna rasen och dess framtid. På ASHGIs hemsida står också att läsa om den muskeldarrning som beskrivs hos aussien. Olika teorier diskuteras men också uttalas med tydlighet att det inte finns tillräckligt med vetenskapligt underlag för något konstaterande i endera riktning. Här följer ett kort utdrag av en fråga från ASHGIs omfattande frågesida;
”What does hypomyelinogenesis mean to my breeding program?
The effects of the muscle tremors, whether or not they are a form of myelinogenesis, are so minor it isn’t cause to withhold a dog from breeding. However, it is unsightly and call it a fault is justified. If you don’t like it, don’t breed dogs that have it to each other and avoid normal mates who have numerous affected family members”
Den klart märkbara skillnaden mellan klubbarna är att hos aussie är fenomenet mer genomarbetat och förklarat. Darrningen hos aussies är i vissa fall allvarligare och av helt annan karaktär än den darrning som ibland kortvarigt kan ses hos min hund men trots detta utgör darrningen INTE heller grund för att ta dessa individer ur avel. Betänk då att denna ras inte ens är i närhet av samma lilla numerär som barbet utgör. Två olika synsätt och två helt skilda ageranden av två svenska rasklubbar båda under Svenska Kennelklubbens (SKK) paraply. Den ena som en till SKK avtalsansluten rasklubb och den andra där avelsansvaret inordnas under Svenska Brukshundsklubben som är en specialklubb till SKK.
Svenska australian shepherdklubben har inte heller gjort någon enkätundersökning i frågan om denna muskeldarrning och inte heller står den omnämnd i deras RAS trots att det verkar som att fenomenet med ”shaking legs” hos aussies ses som inget ovanligt. Å andra sidan finns det inte heller några uppgifter som visar att rasen och dess individer ser negativa konsekvenser av samma darrning. Därmed prioriteras tid och energi på de områden som påverkar rasen uppenbart negativt för att på sätt värna sin ras och gynna dess genetiska mångfald. Att öppna dörrar för större medvetenhet och fler möjligheter är ett utmärkt arbete av en rasklubb. Mången ros till vår svenska australian shepherdklubb som informerar med källhänvisning och som agerar med ett genomtänkt förstånd för bättre kunskapsspridning och kritiskt tänkande genom ökad medvetenhet. Rosor delar jag sent men också ut till svenska pudelklubbens avelskommitté som snabbt och föredömligt svarade både genomtänkt och grundligt på de frågor jag ställde för dryga tre år sedan. Mycket tack till Er båda för hjälp och förtydliganden.
VIKTEN AV LÄTTFÖRSTÅELIG OCH SAKLIG INFORMATION
Min egen rasklubb informerade inte ens mig som är berörd av deras resultat och beslut i uppföljningen av tremor. Detta framkom istället när jag frågade dem. När jag i min tur frågar varför de på nytt ändrar ordvalet i avelsrekommendationen så säger de att de inte förstår vad jag menar? Hur ska jag göra mig tydligare och ännu bättre – förstådd? Jag blir så ledsen när viljan att göra om och göra rätt är så oändligt fjärran för min rasklubb och inte minst då dess arbete är att värna och informera om vår lilla och därmed ömtåliga population i en ras med en mycket komplex bakgrund – barbet.
Kära läsare, detta är bara en försvinnande liten del av allt märkligt som pågår i vår organiserade, kompetenta och för alla – åtminstone på ytan – öppet välkomnande rashundsvärld. Långt allvarligare händelser som påverkat rasen barbet, just därför att ingen gjort sig besväret med att kontrollera källor och verifiera uppgifter, blir ämnet för min nästa artikel. Ska vi bekämpa oegentligheter behöver vi tydligt synliggöra dem så vi alla kan hjälpas åt i arbetet med att undanröja dumhetens grogrund och ryktens snabba tillväxt för att istället ge gott om plats och utrymme för både kunskap och utbildning.
Låt saklig information flöda!