Barbet Koi & Neo Mahler

Barbet Moderne och Vieux Griffon Barbet

Rashundsvärldens utsida och insida


Jag har sagt det förut men jag tar det igen...

Jag är ägare till en rashund som är drygt fyra år gammal. En frisk, aktiv och levnadsglad barbet som är full av sprudlande energi och hjärtlig värme. Familjens glädjespridare och en högt uppskattad vän och nära följeslagare.

Barbet Koi i apporteringstagen

Min hund var åtta månader gammal när jag fick ett brev från min rasklubb som meddelar att min hund har tremor – ett symtom som jag aldrig hört talas om och där min rasklubb beskriver detta symtom som en mycket allvarlig och neurologisk åkomma. Rekommendationer i form av avelsrestriktioner tas för min hund men också beslutas att stor försiktighet ska iakttas vad gäller nära släkt till honom. Detta brev kom som en blixt från en klar himmel där varken jag eller min hund hade upplevt ett enda hälso- eller funktionsproblem. Brevets innehåll slog ner som en förödande bomb i den rashundsidyll vi sen lång tid längtansfullt och på avstånd betraktat men numera stolt anslutit till. Vi som nöjda och med stor glädje följt vår friska valps utveckling blev nu upp över öronen rädda och mycket oroliga över vår hunds liv och hälsa. Överraskad över att klubben som inte sett min hund och till vilka jag inte heller uttalat något som helst problem så valde jag istället för att vända mig till rasklubben att genast kontakta min veterinär. Jag bokar tid för hälsokontroll men också konsultationstid för att få brevets svårförståeliga och kryptiska innehåll förklarat. Efter undersökning av min hund och konsultation i vilken min veterinär ingående och sakligt förklarar det mycket omfattande och vida symptomet tremor. Veterinären låter mig fråga men också följsamt förstå. Sakta tappar min oro substans och jag återfår såväl lugn som sans för min hunds hälsa och liv. Enligt både mig själv och min veterinär har jag en frisk, sund och aktiv hund i mer än full rörlighet.

Min rasklubb hade före brevets ankomst inte en enda gång kontaktat mig för att förhöra sig om hur det förhöll sig med min hund. Detta blev inledningen på en tidskrävande, utdragen och ledsam historia. Min debut i rashundsvärlden blev inte alls den jag hade förväntat mig och dess idyll har av min erfarenhet förändrats, sakta dalande och oroväckande, vartefter händelseförloppet fortskridit. Jag har ställt frågor för att lära och förstå men svaren har inte lett till någon ökad förståelse utan snarare har resonemanget blivit allt mer förvirrat och utan logik.


EN TRÖG ORGANISATION
I nära nog tre och ett halvt år har jag fört en dialog med min rasklubb för att åstadkomma en förändring genom att belysa och berätta om mina synpunkter. Jag har försökt visa på varför vi sakligt bör informera och upplysa och givetvis uppmuntra till samarbete men också söka veterinärmedicinska svar på ett symptom som få vet namnet på men som fler upplevt både hos sig själv och hos sin hund. Vi bör rådfråga om andras erfarenhet samt reda ut begrepp och innebörd. Inte skrämma genom att förmedla farhågor, antaganden och införa oklara restriktioner vilket långt från uppmanar hundägare till att dela med sig av sina erfarenheter i rädsla för att hunden och dess släkt ska få ett oförtjänt dåligt rykte eller att valpköpare skräms på flykt. Beslut ska tas på underlag i verifierad fakta och erfarenhet samt begrundas både två och tre gånger i vilka signaler som ges till omvärlden och vilka konsekvenserna blir generellt hos hundar men också på ras- och individnivå.

Då saklig information om symtomet saknas från min raskklubb så har jag på egen hand sökt upplysning och fakta. Jag har skrivit brev till såväl rasklubb som SKK, jag har fört långa dialoger och jag har samtalat med några av rasklubbens representanter, andra rasklubbar, veterinärer, uppfödare, hundtränare, jakthundsintresserade och hundentusiaster i allmänhet, såväl inom Sverige som utom. Många timmar av research, samtal, skrivande har investerats för att söka ett svar. Ett arbete jag gjort för att få svar på egna frågor men också för att få till stånd en förändring i min rasklubbs syn- och arbetssätt. En del felaktigheter har rättats till under denna utdragna dialog andra inte. Mitt syfte och mål med dialogen har varit att visa på värdet av att vara uppriktig och ärlig men också visa på vikten av att förmedla objektiv, saklig och verifierad fakta för att undvika faran med antaganden och spekulationer. Dels för att vi värnar en ytterst liten och därmed sårbar raspopulation, dels för att inte liknade ledsamheter ska drabba fler hundägare. Jag har förtydligat till bristningsgräns att det är av största vikt att tänka på hur och vilken information som förmedlas. Att vi bör visa respekt och tolerans för olika synsätt och att oliktänkande inte bör ses som ett hinder utan snarare som en tillgång i vårt gemensamma arbete för rasen och dess framtid.

Vartefter åren som gått så har jag numera vaksamt noterat samma typ av darrning på åtskilligt många hundar. Om denna frågeställning hade utretts på saklig grund kan jag lova att den hade slutat helt annorlunda. Ta till exempel samma fråga till Kennelklubbens jakthundskommitté (men nämn för all del inte ordet tremor) och fråga hur många av dem som inte sett våra stötande och apporterande hundar, drivande hundar eller eftersökshundar darra i sina ben (eller t o m hela kroppen) inför en stundande arbetsuppgift eller efter väl uträttat värv? Jag kan lova att där finns en del som kan ge svar på den frågan.



VEM TAR ANSVAR?
Inledningsvis var jag rädd, ledsen och förtvivlad och senare utlämnat ensam och hjälplös i mina försök att lyfta en för mig viktig fråga för förståelse. Rasklubben är liten, vilket gör att en tätt sammansluten styrelse får stort och ostört inflytande än i en större rasklubb som innehar en ålderstigen och samlad erfarenhetsbank och där medlemmarnas röster är av större differens och många. Det var av denna anledning, som ny medlem i en liten och relativt ny rasklubb, jag sökte mig till SKK för att få hjälp med att bringa klarhet i min rasklubbs agerande. En del hjälp fick jag men i det stora hela så hänvisade SKK ansvaret för agerandet till min rasklubb. Min rasklubb hävdade i sin tur att de enbart har agerat utifrån SKKs givna råd. Mitt rop på hjälp och stöd stod varken att finna inom den klubb eller den organisation som jag årligen stödjer genom medlemsavgift.

SKK och dess Föreningskommitté kunde förvisso pröva frågan om jag gjorde en anmälan till dem men Föreningskommittén skulle enbart se till rasklubbens hantering av ärendet och skulle inte ta ett beslut i själva sakfrågan. Moment 22. Vart vänder jag mig för hjälp? Vill jag få ett svar så får jag göra frågan till en civilrättslig process. Mitt mål var att få till stånd en förändring i klubbens syn- och arbetssätt och att klubb såväl som SKK tar ansvar för de handlingar som gjorts. Vid kontakt med jurist, som ansåg att jag hade ett mycket genomarbetat bevismaterial i form av brev och mail som vilade till min fördel, föreslog juristen att jag skulle driva frågan vidare. Att göra frågan till ett civilrättsligt ärende kändes för mig både främmande och fel. Vilket också skulle innebära smutskastning och dålig publicitet för det jag värnar om. Det var av just dessa skäl jag valde att först och främst lösa frågan inom klubb och SKK under min dryga två års långa dialog. Nog är väl detta en fråga som bör lösas där den hör hemma? I hundvärlden. Där kompetens och erfarenhet redan finns samlad. Jag tröttnade och lät saken bero... Nu, med facit i hand, borde jag stått mig och drivit saken vidare för att öppna en väg ut ur min återvändsgränd. Min förhoppning var att rasklubben skulle ta lärdom av det som hänt, att i framtiden tänka på vikten av hur information insamlas, hanteras och förmedlas. Se till vinsten av att upplysa och medvetandegöra många gånger kan vara större för alla än att införa luddiga restriktioner för en del. Och sist men inte minst att rasklubben nästa gång en svår fråga tornar upp sig, först och främst vänder sig till källan för att utröna bakgrund och fakta. Några månader senare var det dags igen och ett annat ärende behandlas med samma vårdslöshet. Frågor som bör behandlas noga och sakligt sker snabbt och ogenomtänkt.


RESPEKT OCH TOLERANS
En rasklubb och dess talesmän bör agera med sansat lugn. Verka sakligt informativ, upplysande och ge support. Som representant för en klubb/organisation bör talesmän förhålla sig neutrala och förmedla verifierad fakta och upplysa utan att blanda in egna personliga antaganden, rädslor och uppfattningar. Detta är en förutsättning för att insamla erfarenheter och för att skapa förtroende men också för att ge trovärdighet åt klubbens beslut. Utrymme bör ges för olika inriktningar att komma till tals. Vi behöver inte alls tycka lika eller ens tycka om varandra. Vi har alla enats om att respektfullt följa SKK grundregler vilka vi gemensamt arbetar för att följa. Rasklubbars arbete är ingen kontroll- och maktfunktion då grundregler och policys redan finns utarbetade i SKK regelverk. Rasklubbars funktion är att tillvarata och arbeta med såväl rasspecifika frågor som sina medlemmars angelägenheter.

Trots motvind har jag fortsatt intressera mig för klubbens arbete och ett annat av mina inlägg var att delge ett förslag som kunde uppmuntra och inspirera fler medlemmar till att engagera sig i rasklubbens arbete. Ett förslag som kunde tilltala det stora flertalet rashundsägare och inte enbart de få som är tävlings- och utställningsintresserade. Eftersom denna ”övriga” numerärt stora grupp ofta gör många och goda insatser som ambassadörer för sin ras. En grupp som sällan får uppskattning för eller bekräftelse på sina viktiga insatser. Insatser som tillför ett ökat intresse för såväl ras som hund. Alla insatser för rasen är lika viktiga och värdefulla inte enbart de insatser som betingar priser och diplom på tävlingar och utställningar. Ytterligare en positiv aspekt på våra många ”Svensson-ambassadörer” är att de introducerar sina hundar bland grupper i samhället som mer sällan kommer i kontakt med hundvärlden. Förslaget lade jag eftersom jag uppmärksammat att även SKK brottas med sjunkande medlemsantal och efterfrågar nya grepp för ett ökat engagemang i rashundsvärlden. I svaret från min rasklubb så hävdas mätt att de gör som alla andra rashundsklubbar.

Att göra som alla andra är varken vägledande eller allenarådande – det måste till en förändring i lyhördhet och öppenhet hos alla parter. Vill vi se en förändring och utveckling kan vi inte bara tiga still när något blivit fel. Inte heller luta oss tillbaka och sköta ärenden enligt gammal praxis eller egen övertygelse. Ett förändringsarbete är inget som sker av sig själv och under några få dagar. Inte heller sker det utan uppoffring. Förändringsarbete är en process över tid som ständigt bör hållas flytande och repeterat uppmuntras.


FÖRBEREDD HANDLINGSKRAFT
Det är lätt att bli uppgiven och tystna i ett klimat där man inte får gehör. För egen del kan jag konstatera att mitt engagemang för den egna rasklubben falnade efter bara knappa året i rashundsvärlden. Jag kommer fortsatt vara medlem i såväl SKK som rasklubb för att hålla mig ajour med nyheter och pågående debatter. Jag kommer att kritiskt granska uttalanden eftersom jag vis av egen erfarenhet vet hur information kan snedvridas och hamna långt från det mål och syfte som egentligen avses. Jag kommer att fortsätta fråga när jag inte förstår. Jag kommer att delta i tävling och utställning i mitt lokala närområde när anda och lust faller på. Som ett forum att träffa hund- och rasentusiaster men också som ett utmärkt tillfälle att visa och sprida kunskap om variationen i rasen jag värnar om. Mitt intresse och passion för rasen kommer inte att slockna på grund av ett kärvt rashundsklimat. Istället investerar jag mitt engagemang där det finns ett frågevänligt klimat och där jag får ett utbyte av erfarenhet och tankar och som kan erbjuda ett stöd när det krävs och ett bollplank när det behövs.

Naturen är nyckfull såsom allt liv. Vissa stunder är gudomliga andra katastrofala och däremellan finns ett stort spektra av många nyanser i vår dagliga tillvaro. Eftersom alla rasklubbar arbetar med levande varelser så står ingen klubb utan svårigheter. En rasklubb som hanterar sina problem och svagheter lika väl som sina styrkor är i alla avseenden bättre förberedda än de klubbar som väljer att prioritera och prisa sina styrkor. När allt är frid och fröjd krävs få insatser, då flyter det mesta bra och i rätt riktning av egen kraft. När det uppstår svårigheter och problem krävs både beredskap och handlingskraft genom stöd av olika slag. De rasklubbar som insett detta står bäst rustade i att stötta sina medlemmar och att värna om sin ras.


EN VARM ILLUSION TONAR UT I KALL VERKLIGHET
Rashundsvärlden har en vacker fasad och som betraktare och amatör är det lätt att bländas av utsidans skönhet. Det gjorde också jag men det tog bara en frågeställning och knappt sex månader som rashundsägare, för att uppdaga den mindre tilltalande insidan. En värld som jag föreställde mig skulle vara av gott gry och med stor och god samarbetsvilja då den bygger på ett gemensamt kärt och uppriktigt intresse. Men just detta faktum gör att människor blir än mer benägna till att värna om just sin hund/kennel/samarbetspartners etc. Agerande och engagemang blir till lätt ett agerande i ett kortsiktigt eget intresse istället för huvudsyftet som är att arbeta både hållbart och långsiktigt för att främja vår rashund. Med min erfarenhet kan jag bara ledsamt och bekymmersamt konstatera att bakom rashundsvärlden vackra och sköna fasad döljer sig flera och olika typer av konflikthärdar. Här växer ett frodigt egenintresse i självgoda rum och här och där gömmer sig också okunskapens dumhet tillsammans med den riktigt smutsiga elakheten. Låt Dig inte bländas av det skinande skalet för verkligheten blir aldrig bättre än människorna som formar den.

Vi behöver inte fortsätta putsa på rashundsvärldens redan bländande fasad. Som jag ser det krävs fler öppna dörrar, högre till tak och en rejäl upprustning av insidan. Här finns massor av outnyttjad energi men också felriktad energi som bättre kan nyttjas och tas om hand. Samverkan och tolerans är två viktiga nyckelord i arbetet framåt. Raka spelregler och ren kunskap två andra. Sans och reson bör prägla det dagliga arbetet. Kurage och mod för att våga lyfta obekväma frågor. Envishet och uthållighet i förändringsarbete. Men också en högljudd och tydlig markering för att stävja dumhet. Alla intresserade, såväl amatörer som veteraner, inom som utom tävlan, ska känna sig lika välkomna och värdefulla. Det krävs ett klimat som tillåter differens och vidgat synsätt. Det vill till en vilja att lyssna, förstå och tydligt förklara. Vi behöver bli medvetna om hur eget agerande och egen syn spelar en avgörande roll för ett väl fungerande samarbete. Det går aldrig att ändra på andras beteenden men vi har all möjlighet att ändra på vårt eget. Väljer vi att se en bråkmakare gör vi bara ett stumt konstaterande. Väljer vi att i samma bråkmakare istället se en idémakare så inbjuder vi till en positiv process. Verktyget för upprustning och förändring ligger redan i händerna hos oss alla och envar som nyttjar eller verkar i rashundsvärldens väldiga hus.

Min goda vän och tillika rashundsentusiast med mångårig erfarenhet av rashundsvärldens slitna, inre och vindlande gångar fortsätter; ”– Eva, lägg ner Ditt skrivande! Du kommer inte mycket längre i Dina frågeställningar om Du inte får draghjälp från någon betydelsefull inom Din ras!”

Betydelsefull? Vad innebär det? Är det när jag tillhör toppskiktet för årets arbetande hund eller utställningshund eller har samlat 100 gilla-markeringar på senaste facebookinlägget? Jag har ingen önskan om att ta främsta plats, inte heller att synas. Jag söker svar på en fråga och vill dela min syn på förändring. Jag vill bidra med min del till en helhet som är i ständig rörelse. Betydelsefull eller inte – min passion är konstant växande och jag kommer aldrig att tystna så länge jag upplever att något är på tok fel! Jag må vara en ensam och frågvis gröngöling i att ta till orda men jag är långt från ensam i att tycka.

Är det inte dags för var och en av oss att spotta i nävarna och använda våra lättillgängliga verktyg för ett gemensamt arbete i målet om att rashundsvärldens utsida i all sin glans ska spegla och motsvara en lika vacker insida?


Vill Du veta mer om tremor? Jag har tidigare skrivit artiklar i ämnet och Du kan läsa dem här i KoiPeace under rubrikerna; ”Tremor – ett skrämmande och skakande ord?”(december, 2014) samt ”Min erfarenhet att dela” (januari, 2015) och jag har berört ämnet även i artikeln ”Dags för DOGPEACE?” (december 2014).