November 2015
När dumhet bedrar vishet
22/11/15 12:53
Jag har tidigare berättat om en del av alla konstigheter som omgärdat rasen barbet i sitt ”hemland” Frankrike. Dess historia har inte varit en dans på rosor och motgångarna har varit både trassliga och flera. I dagens Frankrike är vägen för rasen fortfarande knaggligt svår och ännu saknas den så viktiga och förklarande bakgrunden till en ras i variation.
Den franska rasklubben har i höst beslutat ändra sitt namn från Club du Barbet, Lagotto et autres Chien d’Eau till att framledes kort och gott heta Club Français du Chien d’Eau. Klubben har också uttalat att rasen barbet tar allt för stor del av styrelsens tid. Tid som de anser sig kunna fördela bättre mellan alla de vattenhundraser som klubben representerar. Det nämns inte ett ord av stolthet i att värna lite extra om den ”egna” rasen som Frankrike ändå fått äran att värna och stå som ägare till och som dessutom kunde ge god PR åt dem alla – hundras, rasklubb, kennelklubb som land.
Ordföranden i rasklubben har det senaste halvåret visat sig frekvent synlig i den världsomspännande och engelskspråkiga facebook-världen med sina franskspråkiga uttalanden som ibland ter sig som både märkliga och svårförståeliga. På klubbens egen facebooksida har det publicerats bilder av tvivelaktig karaktär och som numera efter ovanligt lång betänketid tagits bort. Samma sida används också till att offentligt ”hänga ut” personer som är kritiska till rasklubbens arbete. Personangrepp som ”gillas” av anhängare till samma anda och klubb. De visar på en publiceringsetik som definitivt inte hör hemma hos organiserad rashundsklubb i offentlighetens ljus. Ett tvivelaktigt budskap som får barbetentusiaster världen över att fundera över klubbens verkliga syfte och mål? Har man tidsbrist är det än viktigare att sätta fokus på att värna en ras, dess nutid och framtid och inte slösa tid på känslofyllda dumheter.
Klubben har i år också publicerat en rapport (84 sidor) som tar upp rasfrågor som avhandlats på ett omdiskuterat symposium för tre år sedan. Detta är av flera sedan länge, ett efterfrågat kompendium, som först nu sammanställts för spridning. Enbart en franskspråkig version erbjuds till försäljning med en samtidig vädjan om att köparen, utöver kostnaden för rapport och porto, gärna får donera ytterligare en valfri summa pengar för att på så sätt stödja rasklubbens fortsatta arbete.
De har talat om ändringar i rasens standard och nämnt att ett förslag redan är under arbete. I nästa stund aviseras att någon ändring av standarden inte längre är aktuell. Något svårt att tyda vad som kommer att hända, då svängningarna i budskapen är snabba. Ytterligare ett annat budskap från rasklubben är deras smala tolkning av rasstandardens franska ord ”frisé” och som närmast kan översättas med lockig, krullig. Ett ord som de nu vill specificera och tränga ihop ytterligare genom att undvika en vågig päls, samtidigt som uppfödare rekommenderas att välja bort samma pälsvariant vid avelsbeslut. Ett minst sagt vågat uttalande i en ytterst begränsad raspopulation. Sedan 1 juli 2015 rekommenderas uppfödare att DNA-testa sina hundar för på så sätt styra och kontrollera vad någon tolkat som ”rätt krull” för rasens fortplantning. En allt i genom märklig och kontroversiell rekommendation, i synnerhet mot bakgrund av rasens ursprungliga historia men förståeligt i ljuset av klubbens självutnämnda rekonstruktionsarbete under J C Hermans era. Ett sunt och långsiktigt avelsarbete grundar sig på rasens helhetskaraktär i dess fysiska och psykiska hälsa, funktion och arbetsförmåga samt välbefinnande. Avel handlar inte om att detaljstyra varje minsta beståndsdel utan att finna lämpliga rastypiska individer som kan bidra till en hållbar utveckling av en begränsad och liten population. Risken med detaljreglering är att ursprungets helhet går förlorad. Även genetiker inom hundaveln varnar för risker med att snäva in i en redan liten avelsbas genom att allmänt sprida detta budskap vidare till uppfödare i sina respektive forum.
Omslaget till det välbläddrade magasinet Country Life pryds av Lynx, ATI - A Titre Initial, vilket innebär att det är en hund utan känd härstamning, bedömd av domare med prissättningen ”Excellent”, konfirmerad och som därefter kvalificerar in i det franska rasregistret för barbet. Lynx var en ”hittehund” av griffontyp med en storlockig, vågig päls och som påminner en hel del om den ursprungliga barbetens utseende. Lynx användes i avel under J C Hermans konstruktionsarbete av Barbet Moderne under 1980-talet. (Bildmaterialet ovan kommer från Elaine Fichters historiska arkiv)
I dag erbjuds hundägare att köpa generella DNA-tester som ett ”allt-i-ett-DNA” som säkerligen ger många och intressanta uppgifter om den enskilda hunden. Men det vilar också en fara och risk i att använda dessa tester som avgörande avelsverktyg. DNA-svaren är bara toppen av ett isberg då genetiken är ett vitt omfattande, komplicerat och långt ifrån förklarat ämne som dessutom är under ständig förändring och utveckling. Dessa tester är inte rasspecifikt utformade vilket också är en fara eftersom betingelser som utgör problem för en ras gör det kanske inte hos en annan. Intressenter kanske dessutom invaggas i en falsk trygghet om att enbart friska valpar kommer ur en DNA-testad avelskombination. Garantin om ett friskt och långt liv för alla ligger utom vår kontroll. Verkligheten påverkas av många och olika variabler och parametrar. Livet är en förunderlig gåva som är under ständig förändring och därmed inte heller förutsägbar. Varje liv är unikt och som vi fortsatt också med omtanke bör vårda och värna. Att till varje pris försöka bemästra och kontrollera hör väl knappast till allas vår tjusning av gåvan som kallas livet.
Ett för rasen validerat DNA-test för att påvisa och undvika sjukdom men också tester för att fastställa identitet och släktskap kan vara till stor hjälp och nytta i ett sunt rasarbete. DNA-test som tas till stöd för forskning och nya rön är också till fördel. Men då vi börjar att generellt testa hundar för att i avel uppnå en efterfrågad färgkombination eller pälsvariant har vi hamnat mycket, mycket långt från det goda syftet med den fördelaktiga nyttan. Tyvärr är vi redan där.
Är det inte dags att sluta dölja och radera? Bör vi inte ta ansvar för det arv och den historia som idag finns lagrad i våra barbeters gener?
DNA-tester i all ära men att bedriva avel genom att sortera bort friska och viktiga individer, som t ex i vad någon tolkar och bestämmer som otillräckligt pälskrull, är för mig inte bara oroväckande utan också direkt felaktigt. Barbeten idag har en stor variation i både typ, storlek och karaktär som dessutom är ett resultat av den franska rasklubbens tidigare arbete. Har den organiserade hundvärlden godkänt två varianter under ett och samma namn så är det väl med rätta att begära att den organiserade hundvärlden också ger rasens variation både upprättelse och existensberättigande. Det är hög tid att städa upp i det tidigare arbetet innan vi helt och fullständigt förlorar återstoden av ett redan svårt sargat arv. Det är beklagligt hur människor, mot bättre kunskap, ogrundat fortsätter att styra och ställa. Ett agerande som har gott sällskap av en bristande förmåga i respekt, tolerans och förståelse.
Låt mig stolt presentera Bruno och Poli från Polen, två härligt vackra barbeter av idag. Deras päls påminner mycket om den som ses på Lynx men skiljer sig samtidigt från min barbet Kois och hans flera olika krullvarianter. På Kois bakben på bilden nedan syns hur det våfflade håret snurrar ihop sig till att likna små rastaflätor. ”Cords,” som förutom hos barbet också kan ses hos pudel, spansk vattenhund och flera andra raser. Sina tydliga skillnader till trots så är båda pälstyperna ett resultat av ett arv och ett tidigare avelsarbete inom rashundsvärlden. (STORT TACK till A, för lån av foto på din fina Duo!)
Mot bakgrund av det hitintills uträttade arbetet i Club Français du Chien d’Eau och dess agerande så har de varken mitt förtroende eller stöd och än mindre ser jag dem som en tänkbar mottagare för en donationsgåva. Stöd barbeten genom att göra dess faktiska och röriga historia både synlig och tillgänglig. En nog så viktig gärning som samtidigt kommer att tillhandahålla de verktyg vi så väl behöver för att stödja barbeten idag men också för att värna dess historia och ännu så sköra framtid. Visa på fördelarna med den uppriktighet vi alla efterfrågar och önskar se mer av framöver.
Hoppet är det sista som överger människan sägs det och nya förhoppningar ställs till 2016. Den franska rasklubben öppnar upp för ett internationellt samarbete genom att tillsätta en kommitté som gemensamt kan arbeta för barbeten. Hur den kommer att utformas återstår att se. Det är ett stort och bra initiativ då barbeten idag är ordentligt många fler i andra länder där den är representerad än den är sitt hemland Frankrike. Ett nytt symposium kommer också att hållas någon gång under den tre dagar långa natur- och jaktmässan i Lamotte-Beuvron, Sologne i juni, nästa år. Kanske förnuftet så slutligen kan få utrymme till att råda...
Mitt budskap till inte bara den franska rasklubben utan till alla med intresse för rasen barbet blir ett ordspråk för omsorgsfull eftertanke men också att inför beslut, särskilja och väga känsla mot förnuft;
Den franska rasklubben har i höst beslutat ändra sitt namn från Club du Barbet, Lagotto et autres Chien d’Eau till att framledes kort och gott heta Club Français du Chien d’Eau. Klubben har också uttalat att rasen barbet tar allt för stor del av styrelsens tid. Tid som de anser sig kunna fördela bättre mellan alla de vattenhundraser som klubben representerar. Det nämns inte ett ord av stolthet i att värna lite extra om den ”egna” rasen som Frankrike ändå fått äran att värna och stå som ägare till och som dessutom kunde ge god PR åt dem alla – hundras, rasklubb, kennelklubb som land.
Ordföranden i rasklubben har det senaste halvåret visat sig frekvent synlig i den världsomspännande och engelskspråkiga facebook-världen med sina franskspråkiga uttalanden som ibland ter sig som både märkliga och svårförståeliga. På klubbens egen facebooksida har det publicerats bilder av tvivelaktig karaktär och som numera efter ovanligt lång betänketid tagits bort. Samma sida används också till att offentligt ”hänga ut” personer som är kritiska till rasklubbens arbete. Personangrepp som ”gillas” av anhängare till samma anda och klubb. De visar på en publiceringsetik som definitivt inte hör hemma hos organiserad rashundsklubb i offentlighetens ljus. Ett tvivelaktigt budskap som får barbetentusiaster världen över att fundera över klubbens verkliga syfte och mål? Har man tidsbrist är det än viktigare att sätta fokus på att värna en ras, dess nutid och framtid och inte slösa tid på känslofyllda dumheter.
Klubben har i år också publicerat en rapport (84 sidor) som tar upp rasfrågor som avhandlats på ett omdiskuterat symposium för tre år sedan. Detta är av flera sedan länge, ett efterfrågat kompendium, som först nu sammanställts för spridning. Enbart en franskspråkig version erbjuds till försäljning med en samtidig vädjan om att köparen, utöver kostnaden för rapport och porto, gärna får donera ytterligare en valfri summa pengar för att på så sätt stödja rasklubbens fortsatta arbete.
De har talat om ändringar i rasens standard och nämnt att ett förslag redan är under arbete. I nästa stund aviseras att någon ändring av standarden inte längre är aktuell. Något svårt att tyda vad som kommer att hända, då svängningarna i budskapen är snabba. Ytterligare ett annat budskap från rasklubben är deras smala tolkning av rasstandardens franska ord ”frisé” och som närmast kan översättas med lockig, krullig. Ett ord som de nu vill specificera och tränga ihop ytterligare genom att undvika en vågig päls, samtidigt som uppfödare rekommenderas att välja bort samma pälsvariant vid avelsbeslut. Ett minst sagt vågat uttalande i en ytterst begränsad raspopulation. Sedan 1 juli 2015 rekommenderas uppfödare att DNA-testa sina hundar för på så sätt styra och kontrollera vad någon tolkat som ”rätt krull” för rasens fortplantning. En allt i genom märklig och kontroversiell rekommendation, i synnerhet mot bakgrund av rasens ursprungliga historia men förståeligt i ljuset av klubbens självutnämnda rekonstruktionsarbete under J C Hermans era. Ett sunt och långsiktigt avelsarbete grundar sig på rasens helhetskaraktär i dess fysiska och psykiska hälsa, funktion och arbetsförmåga samt välbefinnande. Avel handlar inte om att detaljstyra varje minsta beståndsdel utan att finna lämpliga rastypiska individer som kan bidra till en hållbar utveckling av en begränsad och liten population. Risken med detaljreglering är att ursprungets helhet går förlorad. Även genetiker inom hundaveln varnar för risker med att snäva in i en redan liten avelsbas genom att allmänt sprida detta budskap vidare till uppfödare i sina respektive forum.
Omslaget till det välbläddrade magasinet Country Life pryds av Lynx, ATI - A Titre Initial, vilket innebär att det är en hund utan känd härstamning, bedömd av domare med prissättningen ”Excellent”, konfirmerad och som därefter kvalificerar in i det franska rasregistret för barbet. Lynx var en ”hittehund” av griffontyp med en storlockig, vågig päls och som påminner en hel del om den ursprungliga barbetens utseende. Lynx användes i avel under J C Hermans konstruktionsarbete av Barbet Moderne under 1980-talet. (Bildmaterialet ovan kommer från Elaine Fichters historiska arkiv)
I dag erbjuds hundägare att köpa generella DNA-tester som ett ”allt-i-ett-DNA” som säkerligen ger många och intressanta uppgifter om den enskilda hunden. Men det vilar också en fara och risk i att använda dessa tester som avgörande avelsverktyg. DNA-svaren är bara toppen av ett isberg då genetiken är ett vitt omfattande, komplicerat och långt ifrån förklarat ämne som dessutom är under ständig förändring och utveckling. Dessa tester är inte rasspecifikt utformade vilket också är en fara eftersom betingelser som utgör problem för en ras gör det kanske inte hos en annan. Intressenter kanske dessutom invaggas i en falsk trygghet om att enbart friska valpar kommer ur en DNA-testad avelskombination. Garantin om ett friskt och långt liv för alla ligger utom vår kontroll. Verkligheten påverkas av många och olika variabler och parametrar. Livet är en förunderlig gåva som är under ständig förändring och därmed inte heller förutsägbar. Varje liv är unikt och som vi fortsatt också med omtanke bör vårda och värna. Att till varje pris försöka bemästra och kontrollera hör väl knappast till allas vår tjusning av gåvan som kallas livet.
Ett för rasen validerat DNA-test för att påvisa och undvika sjukdom men också tester för att fastställa identitet och släktskap kan vara till stor hjälp och nytta i ett sunt rasarbete. DNA-test som tas till stöd för forskning och nya rön är också till fördel. Men då vi börjar att generellt testa hundar för att i avel uppnå en efterfrågad färgkombination eller pälsvariant har vi hamnat mycket, mycket långt från det goda syftet med den fördelaktiga nyttan. Tyvärr är vi redan där.
Är det inte dags att sluta dölja och radera? Bör vi inte ta ansvar för det arv och den historia som idag finns lagrad i våra barbeters gener?
DNA-tester i all ära men att bedriva avel genom att sortera bort friska och viktiga individer, som t ex i vad någon tolkar och bestämmer som otillräckligt pälskrull, är för mig inte bara oroväckande utan också direkt felaktigt. Barbeten idag har en stor variation i både typ, storlek och karaktär som dessutom är ett resultat av den franska rasklubbens tidigare arbete. Har den organiserade hundvärlden godkänt två varianter under ett och samma namn så är det väl med rätta att begära att den organiserade hundvärlden också ger rasens variation både upprättelse och existensberättigande. Det är hög tid att städa upp i det tidigare arbetet innan vi helt och fullständigt förlorar återstoden av ett redan svårt sargat arv. Det är beklagligt hur människor, mot bättre kunskap, ogrundat fortsätter att styra och ställa. Ett agerande som har gott sällskap av en bristande förmåga i respekt, tolerans och förståelse.
Låt mig stolt presentera Bruno och Poli från Polen, två härligt vackra barbeter av idag. Deras päls påminner mycket om den som ses på Lynx men skiljer sig samtidigt från min barbet Kois och hans flera olika krullvarianter. På Kois bakben på bilden nedan syns hur det våfflade håret snurrar ihop sig till att likna små rastaflätor. ”Cords,” som förutom hos barbet också kan ses hos pudel, spansk vattenhund och flera andra raser. Sina tydliga skillnader till trots så är båda pälstyperna ett resultat av ett arv och ett tidigare avelsarbete inom rashundsvärlden. (STORT TACK till A, för lån av foto på din fina Duo!)
Mot bakgrund av det hitintills uträttade arbetet i Club Français du Chien d’Eau och dess agerande så har de varken mitt förtroende eller stöd och än mindre ser jag dem som en tänkbar mottagare för en donationsgåva. Stöd barbeten genom att göra dess faktiska och röriga historia både synlig och tillgänglig. En nog så viktig gärning som samtidigt kommer att tillhandahålla de verktyg vi så väl behöver för att stödja barbeten idag men också för att värna dess historia och ännu så sköra framtid. Visa på fördelarna med den uppriktighet vi alla efterfrågar och önskar se mer av framöver.
Hoppet är det sista som överger människan sägs det och nya förhoppningar ställs till 2016. Den franska rasklubben öppnar upp för ett internationellt samarbete genom att tillsätta en kommitté som gemensamt kan arbeta för barbeten. Hur den kommer att utformas återstår att se. Det är ett stort och bra initiativ då barbeten idag är ordentligt många fler i andra länder där den är representerad än den är sitt hemland Frankrike. Ett nytt symposium kommer också att hållas någon gång under den tre dagar långa natur- och jaktmässan i Lamotte-Beuvron, Sologne i juni, nästa år. Kanske förnuftet så slutligen kan få utrymme till att råda...
Mitt budskap till inte bara den franska rasklubben utan till alla med intresse för rasen barbet blir ett ordspråk för omsorgsfull eftertanke men också att inför beslut, särskilja och väga känsla mot förnuft;
”DÖM INTE HUNDEN EFTER HÅRET!”