Maktspelets taktik
02/03/17 18:44
Vad händer när makten prioriterar att hålla varandra om ryggen istället för att söka, studera och förmedla fakta till alla?
Jag har under min händelserika resa för att närma mig rasen barbet många gånger frågat mig hur missförhållanden, trots att de uppdagats, obehindrat kan fortgå? Lika intressant är frågan om varför vi är så ytterst få som söker verifierade faktauppgifter?
Alltsammans började med tremordialogen där jag ifrågasatte såväl arbetssätt som bristen på fakta. I ett personligt brev får jag besked om att min hund har en allvarlig åkomma som utgör ett hot mot rasen. Jag och min min hund har än idag, fyra och ett halvt år senare, varken upplevt eller uttryckt något sjukdomsproblem! Nog hade det väl varit i sin rätta ordning om jag själv som hundägare hade upplevt ett problem hos min hund som jag delger samt söker veterinärmedicinsk expertis för få råd, hjälp till behandling och kanske en eventuell diagnos ställd! Nej, istället är det en administration som varken träffat mig eller min hund och som utan kommunikation med mig obesiktat gör ett offentligt och felaktigt konstaterande om hunden i min ägo. Tillvägagångssättet är oacceptabelt. Då själva kärnan i detta handhavande och fyra år senare fortgår är det minst sagt både oroväckande som allvarligt.
I mitt sökande efter förklaringar till hanteringen av tremorfrågan uppdagas dessutom för mig så sakteliga helt andra och långt mer allvarliga oklarheter kring rasen barbet. Då jag letar hälsohistorik i Barbet Kois stamträd upptäcker jag med hjälp av väl insatta personer och i saklig kunskap att här finns många historiska frågetecken som fortfarande söker svar och här vilar dessutom direkta felaktigheter som varken har hanterats korrekt eller med tydlighet av den organiserade hundvärlden. Jag gräver mig djupare ner i denna härva och förstår att också i rasens historia vilar det såväl stora meningsskiljaktigheter som tvetydiga arbetssätt. Här fann jag också två helt skilda målbilder hos en och samma rashund! Det saknas verifierad fakta och här vilar också många motstridiga uppgifter. Jag har sett hur både arbete och information vinklats för att gynna en övertygelse istället för att delge avgörande och viktig fakta för alla.
Våga fråga och tillåt aldrig hot och elakhet att ta fäste!
Jag har under resans gång vid flera tillfällen upplevt såväl aggressioner som märkliga uttalanden. Då dessa svävande uttalanden inte kan styrkas har jag snabbt ignorerat aggression och avfärdat uppgifter. Vartefter mitt sökande fortskridit förstår jag nu bättre och helhetsbilden klarnar allt mer. Upptäckten av den stora kunskapsbristen inom ämnet barbet förklarade en hel del. Den andra upptäckten av ren kartellbildning inom barbetvärlden, vars syfte är att värna egna intressen istället för att genom fakta värna rasen har fått mig att inse att omfattningen är avsevärt vidare än jag någonsin kunnat ana.
I mitten av förra året, 2016, fick jag läsa två mail daterade 2010 och där avsändarna söker samarbetspartners för att göra gemensam sak i att förhindra att fakta söks, studeras och sprids till den stora allmänheten. Bland mottagarna fanns bland flera andra nationaliteter två svenska namn med inflytande i den svenska barbetklubben. Jag frågade min rasklubb om de varit involverade i detta arbetssätt mellan tongivande personer inom den organiserade barbetvärlden. Den svenska rasklubben och styrelsen idag svarar mig att de inte arbetar med avelspolitik som gynnar eller missgynnar något segment inom rasens standard, inte i går och inte idag.
I början av detta år får jag ta del av ytterligare ett mail som är adresserat till personer som stod i begrepp att officiellt bilda svenska barbetklubben. Ett brev som vidarebefordrats från Finland till Sverige och där den franska rasbildaren av barbet modern uttrycker sin egen övertygelse. Detta brev är daterat i december 2006! Jag är bekymrad över att ingen inom den svenska barbetklubben har agerat för att söka och studera fakta då de genom mail sedan lång tid tillbaka blir upprepat uppmärksammade på en motsägelsefull och ofullständig historik men också på ett högst tvivelaktigt arbetssätt. Å andra sidan är jag inte förvånad att felaktigheter kunnat fortgå då jag genom egen erfarenhet av den organiserade hundvärlden upplevt samma oförmåga att lyssna, studera och arbeta faktabaserat inom dialogen jag länge fört om det ospecifika symtomet tremor.
Ansvar och skyldighet
Rasklubbens brev om min hund är ställt till mig. I egenskap av en hundägande privatperson har jag inte ett ansvar för rasens offentliga information eller hur den verifieras och förmedlas. Bristen på fakta, stora meningsskillnader och rasens variation satte hos mig ändå fart på ett omfattande arbete för att söka kunskap och finna svar. Skrivande har jag förmedlat min nya kunskap för undvika hörsägen, orättvisa och dumhet. En rasklubb som har ett långt vidare ansvar och uppdrag blev på samma sätt uppmärksammade genom flera mail i en annan och än större och avgörande viktig fråga. Tio år senare saknas fortfarande det som bör vara rasklubbens prioritet nummer ett. En verklighetsförankrad historik och en rättvis bild av rasens nutida status så att alla ges samma möjlighet att bilda sig en sakligt grundad uppfattning innan vi agerar. Vare sig det handlar om avel, valpköp eller att förmedla information för god vägledning framåt så behöver vi ett verifierat och faktabaserat beslutsunderlag som är lika för alla parter.
Tanken föresvävade mig om jag skulle låta publicera skriftställarnas mail och några av mottagarnas mailsvar. För var och en att beskåda och värdera. Det stannade vid tanken. Ovan har jag belyst felaktiga ageranden för kännedom och nu får de inte ytterligare utrymme. Den organiserade hundvärlden har också tagit del av mailen och får ta sitt ansvar om konsekvensernas fortsättning. Varje mynt har två sidor och båda sidor har samma värde och bör därmed få sitt rättmätiga utrymme. Det är till syvende och sist bara den organiserade hundvärlden som själva kan ta itu och göra något åt sina fel och brister. Precis på samma sätt som när jag själv blir medveten om och inser egna fel och brister som behöver åtgärdas till det bättre. Det är bara jag som kan välja att bearbeta dem eller inte. Lika viktigt är det att ta men också att visa hänsyn! Till gamla och nya kunskaper men också gentemot varandra. Genom att våga möta verkligheten ges vi också möjligheten att påverka den.
Jag har under min händelserika resa för att närma mig rasen barbet många gånger frågat mig hur missförhållanden, trots att de uppdagats, obehindrat kan fortgå? Lika intressant är frågan om varför vi är så ytterst få som söker verifierade faktauppgifter?
Alltsammans började med tremordialogen där jag ifrågasatte såväl arbetssätt som bristen på fakta. I ett personligt brev får jag besked om att min hund har en allvarlig åkomma som utgör ett hot mot rasen. Jag och min min hund har än idag, fyra och ett halvt år senare, varken upplevt eller uttryckt något sjukdomsproblem! Nog hade det väl varit i sin rätta ordning om jag själv som hundägare hade upplevt ett problem hos min hund som jag delger samt söker veterinärmedicinsk expertis för få råd, hjälp till behandling och kanske en eventuell diagnos ställd! Nej, istället är det en administration som varken träffat mig eller min hund och som utan kommunikation med mig obesiktat gör ett offentligt och felaktigt konstaterande om hunden i min ägo. Tillvägagångssättet är oacceptabelt. Då själva kärnan i detta handhavande och fyra år senare fortgår är det minst sagt både oroväckande som allvarligt.
I mitt sökande efter förklaringar till hanteringen av tremorfrågan uppdagas dessutom för mig så sakteliga helt andra och långt mer allvarliga oklarheter kring rasen barbet. Då jag letar hälsohistorik i Barbet Kois stamträd upptäcker jag med hjälp av väl insatta personer och i saklig kunskap att här finns många historiska frågetecken som fortfarande söker svar och här vilar dessutom direkta felaktigheter som varken har hanterats korrekt eller med tydlighet av den organiserade hundvärlden. Jag gräver mig djupare ner i denna härva och förstår att också i rasens historia vilar det såväl stora meningsskiljaktigheter som tvetydiga arbetssätt. Här fann jag också två helt skilda målbilder hos en och samma rashund! Det saknas verifierad fakta och här vilar också många motstridiga uppgifter. Jag har sett hur både arbete och information vinklats för att gynna en övertygelse istället för att delge avgörande och viktig fakta för alla.
Våga fråga och tillåt aldrig hot och elakhet att ta fäste!
Jag har under resans gång vid flera tillfällen upplevt såväl aggressioner som märkliga uttalanden. Då dessa svävande uttalanden inte kan styrkas har jag snabbt ignorerat aggression och avfärdat uppgifter. Vartefter mitt sökande fortskridit förstår jag nu bättre och helhetsbilden klarnar allt mer. Upptäckten av den stora kunskapsbristen inom ämnet barbet förklarade en hel del. Den andra upptäckten av ren kartellbildning inom barbetvärlden, vars syfte är att värna egna intressen istället för att genom fakta värna rasen har fått mig att inse att omfattningen är avsevärt vidare än jag någonsin kunnat ana.
I mitten av förra året, 2016, fick jag läsa två mail daterade 2010 och där avsändarna söker samarbetspartners för att göra gemensam sak i att förhindra att fakta söks, studeras och sprids till den stora allmänheten. Bland mottagarna fanns bland flera andra nationaliteter två svenska namn med inflytande i den svenska barbetklubben. Jag frågade min rasklubb om de varit involverade i detta arbetssätt mellan tongivande personer inom den organiserade barbetvärlden. Den svenska rasklubben och styrelsen idag svarar mig att de inte arbetar med avelspolitik som gynnar eller missgynnar något segment inom rasens standard, inte i går och inte idag.
I början av detta år får jag ta del av ytterligare ett mail som är adresserat till personer som stod i begrepp att officiellt bilda svenska barbetklubben. Ett brev som vidarebefordrats från Finland till Sverige och där den franska rasbildaren av barbet modern uttrycker sin egen övertygelse. Detta brev är daterat i december 2006! Jag är bekymrad över att ingen inom den svenska barbetklubben har agerat för att söka och studera fakta då de genom mail sedan lång tid tillbaka blir upprepat uppmärksammade på en motsägelsefull och ofullständig historik men också på ett högst tvivelaktigt arbetssätt. Å andra sidan är jag inte förvånad att felaktigheter kunnat fortgå då jag genom egen erfarenhet av den organiserade hundvärlden upplevt samma oförmåga att lyssna, studera och arbeta faktabaserat inom dialogen jag länge fört om det ospecifika symtomet tremor.
Ansvar och skyldighet
Rasklubbens brev om min hund är ställt till mig. I egenskap av en hundägande privatperson har jag inte ett ansvar för rasens offentliga information eller hur den verifieras och förmedlas. Bristen på fakta, stora meningsskillnader och rasens variation satte hos mig ändå fart på ett omfattande arbete för att söka kunskap och finna svar. Skrivande har jag förmedlat min nya kunskap för undvika hörsägen, orättvisa och dumhet. En rasklubb som har ett långt vidare ansvar och uppdrag blev på samma sätt uppmärksammade genom flera mail i en annan och än större och avgörande viktig fråga. Tio år senare saknas fortfarande det som bör vara rasklubbens prioritet nummer ett. En verklighetsförankrad historik och en rättvis bild av rasens nutida status så att alla ges samma möjlighet att bilda sig en sakligt grundad uppfattning innan vi agerar. Vare sig det handlar om avel, valpköp eller att förmedla information för god vägledning framåt så behöver vi ett verifierat och faktabaserat beslutsunderlag som är lika för alla parter.
Tanken föresvävade mig om jag skulle låta publicera skriftställarnas mail och några av mottagarnas mailsvar. För var och en att beskåda och värdera. Det stannade vid tanken. Ovan har jag belyst felaktiga ageranden för kännedom och nu får de inte ytterligare utrymme. Den organiserade hundvärlden har också tagit del av mailen och får ta sitt ansvar om konsekvensernas fortsättning. Varje mynt har två sidor och båda sidor har samma värde och bör därmed få sitt rättmätiga utrymme. Det är till syvende och sist bara den organiserade hundvärlden som själva kan ta itu och göra något åt sina fel och brister. Precis på samma sätt som när jag själv blir medveten om och inser egna fel och brister som behöver åtgärdas till det bättre. Det är bara jag som kan välja att bearbeta dem eller inte. Lika viktigt är det att ta men också att visa hänsyn! Till gamla och nya kunskaper men också gentemot varandra. Genom att våga möta verkligheten ges vi också möjligheten att påverka den.