Detta är första delen av en berättelse i två delar som handlar om hur vi söker
och verifierar det underlag som vilar till grund för olika ställningstaganden och beslut.

Den ursprungliga rasen barbet fick sin första rasstandard skriven i Frankrike år 1886 av Jean de Coninck. Illustrationen i LES RACES FRANÇAIS DE CHIENS D’ARRET från 1891, visar barbet Pataveau och är gjord av P. Mahler som också illustrerat andra kända och namngivna barbeter kring samma tidsperiod. En ras som idag letat sig vida ut i världen och där såväl rasen som intresset för den är på frammarsch.


Då jag, som Ni nu med all säkert redan förstått, är både vetgirig och sökande så har många frågor uppkommit och samlats allt sedan Koi blev en del av vårt liv.

I och med mitt sökande efter uppgifter om tremor så har jag samtidigt knutit många givande kontakter som inneburit ett utbyte av erfarenheter och faktauppgifter. En av dem är Elaine Fichter som innehar och vårdar ett omfångsrikt och värdefullt arkiv av äldre stamtavlor, dokument, illustrationer och fotografier som rör rasen barbet och dess historia. Elaine är också uppfödaren till Kois far Clyde och blev därför en naturlig första kontakt i mitt sökande efter svar på mina frågor. Jag sökte information i det som rör Koi och hans släkt men också generellt om rasen så jag tog tacksamt emot även all annan information och fick dessutom tillfälle att ta del av äldre dokument som rör barbetens senare historia och främst om den i mina ögon och öron kontroversiella situationen i Frankrike under 1980-talets rekonstruktionsarbete. Genom Kois utställningstillfällen hade jag noterat stora skillnader mellan individer inom rasen och började samtidigt att studera bilder och ställa frågor om denna variation. Beroende på vem som tillfrågades och var jag läste om barbetens historia och bakgrund så skilde sig svaren i samma mängd som barbeten varierade. Nämnas bör också att flera av de tillfrågade valt att inte besvara ställda frågor vilket jag respekterat med en önskan om att jag gärna tar del av uppgifter i den händelse de vill dela med sig.


Några av alla de bilder och dokument som numera vilar i Elaines historiearkiv. Bilderna ovan tillhör familjen Sevestre Le Houelleur och härrör från den franska uppfödaren av barbet, Monsieur Le Houelleur, som var verksam kring 1930-talet under kennelnamnet Floirac.


RÖTTER OCH URSPRUNG
Diskussionerna kring tremor blev inledningen till mitt sökande efter Kois rötter. Jag var tidigt införstådd med att rasen barbet tillhör en starkt begränsad population. I dåtidens arbete med att forma en ny ras användes ofta en nära släksskapsavel för att uppnå ett homogent utseende men också för att förstärka önskade egenskaper. Inkorsning av andra raser gjordes av delvis samma skäl men också för att tillföra nya önskade egenskaper som rasbildaren ville uppnå i sitt slutresultat. Nytt blod innebar också en utökad genbank för att undvika arvsbundna defekter, vilket med dagens kunskap har blivit en allt viktigare grundsten i all avelsplanering. Korsparningarna såg jag på inget sätt som märkvärdiga utan vet att de förekommer mer eller mindre genomtänkt inom alla raser under konstruktion eller rekonstruktion men också då avelsurvalet är begränsat till få individer.


Genom att studera under fliken ”foundation” i pawpeds rasregister så visste jag att Koi har en viss andel pudel (runt 15%) men också att flera ATI fanns i hans stamträd. Vad jag inte visste var att rasen delats av två olika motiv och slutmål. Nu ville jag veta vilka ATI som var kända barbeter och vilka ATI som var av helt okänt eller till viss del känt ursprung. Jag frågade och fick svaret – ”Kois officiella stamtavla överensstämmer inte riktigt med verkligheten”. Om jag var intresserad innan så kan jag säga att detta besked gav mig om möjligt än mer näring till att söka vidare!

Under 80-talets rekonstruktionsarbete var rasen barbet fåtalig och i de flesta fall inte ens registrerade i en stambok. Vilket föranledde att en del individer av okänt ursprung ”inmönstrades” i den franska stamboken som barbeter genom att konfirmeras utifrån en domares bedömning. En hund som till sitt utseende liknade barbet men var av ett okänt ursprung kunde gå in i en konfirmeringsring, bli bedömd av en utställningsdomare och lämna ringen som en barbet, och registrerades därefter med koden ATI (A Titre Initiale = utan känt ursprung) efter sitt namn. Någon berättar också om pudlar som gått in i ringen och som efter översyn av domare lämnat ringen som barbeter. Denna procedur gällde också de barbeter med känt ursprung men som tidigare inte varit registrerade av sina uppfödare men där uppfödarna hade fört noggranna anteckningar om sitt avelsarbete. Vilket förr var rätt vanligt bland alla uppfödare och särskilt under efterkrigstider då pengarna fullt förståeligt behövdes till annat än till kostnader för att registrera hundar. Vilket också förklarar de vita fläckar som finns i olika rasers stamböcker. Dessa vita fläckar behöver inte betyda att en ras upphör att existera utan kan i många fall förklaras i att registrering inte gjordes av olika skäl utifrån prioriteringar i en uppfödares livssituation.


OMVÄND SELEKTION
Som jag tidigare berättat i artikeln ”Lite om mycket barbet” så innebar 80-talets rekonstruktionsarbete med J C Herman vid rodret en tydlig och tvär brytpunkt för barbetens framtid. Enligt J C Hermans syn, i slutet av 70-talet, var barbeten utdöd och han avsåg därför att börja sitt rekonstruktionsarbete från noll utan att ta hänsyn till de barbeter som faktiskt fanns och som vid den tidpunkten redan hade en nära nog hundraårig historia. J C Herman bortsåg från detta faktum och utgick istället från hans personliga idé om att återskapa greve Buffons ”Le Grand Barbet” från ett 1760-tals porträtt genom att arbeta med omvänd selektion inom en annan redan existerande ras – pudeln. Bilden av Le Grand Barbet visar en sedan länge utdöd hundvariant och ses av många som pudelns tidiga föregångare. Med denna hans egna idé kring barbetens återuppbyggnad och med hjälp av goda kontakter inom den organiserade franska rashundsvärlden gjorde han livet svårt för de få barbetuppfödare som vid denna tidpunkt redan fanns. För att kunna starta en egen rasklubb och fullfölja arbetet genom att bestämma riktlinjerna för barbetens framtid behövde Herman minst 50 födda valpar per år. Ett uppdrag som han lyckades uppnå och varefter J C Herman kunde starta den franska barbetklubben 1980 och samtidigt fortsätta sitt förändringsarbete inom rasen. Allt medan de få anhängarna av Vieux Barbet Français högljutt och oförtrutet protesterade till den franska kennelklubben mot Hermans pudelblandning och hans märkliga idé – i att helt omdana en i Frankrike redan erkänd ras! Även den franska pudelklubben delgav sitt missnöje och resultatlösa veto mot Hermans arbete.


Ovan en illustration av den sedan länge utdöda Le Grand Barbet de Buffon, från 1766. Vid denna tidpunkt fanns inga specifika raser utan hundar indelades i olika hundtyper utifrån sitt utseende och det franska ordet och namnet barbet innefattar en typ av hund med långt hår och skägg (på franska barbe), stor (grand barbet) som liten (petit barbet). Den specifika rasbildning som vi idag känner bland våra många och olika raser börjar långt senare och tog sin start först under 1800-talets senare hälft och framåt. Le Grand Barbet har också sin historia och tillhör en hundtyp som var känd i hela Europa fast under olika namn i olika länder. En hundtyp som förmodligen har en gemensam nämnare med flera av dagens nutida raser.


MAKTEN ATT BESTÄMMA
Genom sitt ordförandeskap i den franska barbetklubben gavs Herman mandat och inflytande att påverka barbetens rasstandard. Herman var också domare inom franska kennelklubben SCC och kunde således även här påverka genom att skriva riktlinjer och rekommendationer om rasen som i sin tur förmedlades vidare till andra domare. Dessa två avgörande poster gjorde att Herman kunde gynna sitt eget arbete och samtidigt effektivt sortera bort sina fåtaliga antagonister. En del upphörde med sin avel, andra utan tidigare erfarenhet tillkom för att arbeta i Hermans anda. Några eldsjälar höll ut och kämpade enträget vidare. Madame Pêtre fortsatte sitt avelsarbete trots det stora motståndet som Herman bjöd och en annan som Rainer Georgii och Inge Fischer registrerade sina barbeter i Tyskland då Herman nekade dem registrering inom den franska rasklubben. Både R. Georgii och madame Pêtre tog mycket illa vid sig av J C Hermans pudelkorsning, då den medelstora, rustika och arbetande barbeten aldrig var ämnad som en elegant och högställd ras och hade heller aldrig tidigare inslag av pudel. Själv utsåg sig J C Herman som ”barbetens fader”.

Det är från denna turbulenta tid uttrycket Barbet Modern myntas och som representerar avelsresultatet av Hermans idé och hans riktlinjer. Eldsjälarna som bjöd Herman sitt motstånd fortsatte målmedvetet att arbeta för den ras de alltid värnat – Vieux Barbet Français. År 2000 inleddes avel mellan dessa två tidigare helt åtskilda varianter. Idag är denna nya mix på tillväxt men utom sitt hemland Frankrike, där födelsetalet idag ligger under 50 valpar/år. Rasen är ännu på grund av sin begränsade population skör och tampas fortfarande med sviterna av dessa nu historiska men ödesmättade meningsskiljaktigheter inom rasen. J C Herman lämnade ordförandeskapet i franska barbetklubben 2001 och är numera hedersmedlem i den schweiziska barbetklubben. I juni 2006 utsåg den franska barbetklubben Madame Pêtre som hedersmedlem. Mr R. Georgii, som avled 2011, erhöll sitt hedersmedlemskap i januari 2009 och därmed fick de båda uppfödarna så slutligen om inte uppskattning så ändå ett formellt erkännande för sitt uthålliga och idoga avelsarbete inom rasen. Den franska rasklubben är vägledare inom rasen eftersom de verkar i barbetens ursprungsland och därmed också innehar äganderätten till rasens standard. Rasklubben i Frankrike omfattar också lagotto, spansk och portugisisk men också andra vattenhundar. Ännu idag saknas information i en samlad officiell och rasbunden historia men också i anvisningar för hur standardens ägare ser till rasen, dess nutid och framtid.


Rainer Georgii och Inge Fischer i Léobonnerie, Frankrike, 2003, vid ett av flera tillfällen då Elaine och hennes hundar besökte paret för samtal kring barbeten och dess historia. De två valparna till vänster är Ulysse och Ursus, och är från deras, och i barbetkretsar kända, Barbochos U-kull. Ur denna kull hamnade två tikar i Sverige och som 2005 kom att utgöra starten för svensk avel med barbet.


RÄTTIGHET OCH SKYLDIGHET
Idag skriver vi 2015 och lever i ett samhälle med ett stort och ständigt pågående informationsflöde. Problemet idag är inte bristen på information och fakta utan att sålla ut guldkornen i det vi söker. Då jag för drygt tre år sedan öppnade dörren in till rashundsvärlden så trodde jag denna värld skulle vara av ett mycket gynnsamt klimat då den förenar i ett gemensamt och stort intresse. Att vi generöst och öppet kunde diskutera och stötta varandra i det som berör oavsett orsak och åsikt. Kort efter mitt inträde insåg jag att hundvärlden, trots det stora och gemensamma intresset, inte skiljer sig från den värld vi alla delar. Snarare är klimatet här än tuffare just därför att det är ett ämne av stort intresse som med stort engagemang också starkt berör. En rashundsvärld där en del värnar egna intressen istället för huvudsyftet som är att värna rasen. Än i dag så kan rashundsvärlden inom olika länder stifta sina egna regler. T ex kan hundar som inte uppfyller vissa rasklubbars krav och som trots utmärkt hälsa och mentalitet och med en ursprunglig och rastypisk exteriör helt sonika nekas att reproducera bara för att rasklubben anser att pälsen inte är tillräckligt krullig eller för att mankhöjden hamnar en centimeter under rasstandardens angivelser. Samtidigt skriker genetiker upprepat ut sitt budskap om vikten av att känna till stamtavlor och verkliga rötter i långa led men också om värdet av att utnyttja så många individer som möjligt i avel. Är det rimligt att vi i vårt öppna och upplysta samhälle av idag kan tillåta rasklubbar att stifta egna regler som gynnar en åsiktsinriktning men missgynnar en annan? Borde vi inte istället uppmuntra och visa varandra att vi får och kan tycka annorlunda inom ramen för att inte vara någon till skada och genom att hålla oss inom redan genomarbetade och fastställda grundregler inom varje lands kennelklubb? Borde vi inte upplysa och främja till flera möjligheter istället för att inskränka dem? Hur står det egentligen till med vår öppenhet i respekt och tolerans?


En annan kändis som var verksam i Inges och Georgiis kennel är barbet Hercule di Barbochos Reiau de Prouvenco. Foto: Inge Fischer.


GAMLA NYHETER
För att återgå till hur det gick i sökandet efter Kois rötter? Jo, jag har under arbetets och årens gång fått en hel del förklarat om begreppet ”kreativa stamtavlor”. En liten ras tampas med många svårigheter men i detta fall innebar ursprunget och begränsningen till Frankrike med endast ett fåtal uppfödare ett avgränsat sökområde. Vissa uppfödare har vårdat stamtavlor och nogsamt nedtecknat sitt avelsarbete men också om deras samarbete med andra inom och utom rasen. Dessa anteckningar har sen förts vidare till nästa generation för att på så sätt än idag kunna utgöra viktiga källor för gångna tider. Sökandet har också gjort djupdykningar hos de olika raser som varit inblandade i avelsarbetet kring barbet samt i deras respektive stamböcker. Gamla utställningsresultat och noteringar i äldre litteratur och tidskrifter som rört barbet har kunnat spårats med hjälp av eldsjälar som lagt mycken tid och möda på att söka och följa rasens tillkomst och utveckling. Det var dessa tålmodiga entusiaster jag bad om hjälp för att finna de verkliga rötterna utifrån det man idag har kunnat utröna av dokument, brevväxlingar men också genom utsago från de som varit inblandade då en del fortfarande är i livet och som delat med sig av erfarenheter i gångna händelseförlopp.

För ett tag sedan studsade Kois verkliga bakgrund in i ljuset, presenterat i ett cirkeldiagram gjort av Tomasz Targowski som har stor insyn i och vetskap om barbetens historia. Att se detta diagram gav mig en omvälvande för att inte säga en skakande upplevelse och detta trots att jag var medveten om fragment av den senare så trassliga historien. En rejäl väckarklocka som högljutt ringer och denna tror jag aldrig kommer att helt tystna, åtminstone inte i mina öron. När ljudet avklingat från sin mest högljudda nivå så ska jag här presentera Kois rötter i nämnda cirkeldiagram, för att bättre åskådliggöra vad jag pratar om, men också berätta om alla nya frågor som uppstår i ljuset av nya rön.


Samtliga ovanstående foton är en del av och har med tillåtelse för denna artikel lånats ur Elaine Fichters samlade barbetarkiv. Illustrationerna är lånade ur referensarkivet som återfinns på frenchwaterdog.org.