Tremor - ett skrämmande och skakande ord?
14/12/14 15:56
Ibland kan det behövas insatser för att avdramatisera ett känsloladdat ord. Bästa metod och försvar är att lära sig ordets egentliga betydelse och innebörd.
Den typ av tremor min hund ibland och kortvarigt uppvisar är en tillfällig och snabbt övergående darrning i ett fram- eller bakben när min hund sitter eller står utan att ha tyngdpunkt på det ben som darrar. Det ben som kortvarigt darrar är inte belastat utan tassen vilar lätt och utan kroppstyngd mot underlaget. Darrningen upphör ögonblickligen då min hund återfår kroppstyngden på tassen eller sätter sig i rörelse. Ett fenomen som jag sett på flera olika raser och blandraser så denna darrning är på inget sätt rasspecifik. På medicinskt språk benämns darrning/skakning som tremor. Tremorn i detta fall är av lokal art eftersom den enbart berör en kroppsdel och inte hela kroppen, i sådana fall benämns tremorn som generell. T ex, en generell tremor har jag när jag fryser och hela min kropp skakar. En lokal tremor har jag i ett ben som reflexmässigt börjar skaka när jag sitter på en barstol och bara belastar ena fotens tår på barpallens fotstöd. Tremor är ingen sjukdom utan ett ospecifikt symptom i likhet med t ex hosta och med det menas att det är ett symptom som inte är kopplat till en sjukdom. Det finns tremor utan sjukdomsbild och det finns tremor med sjukdomsbild. Tremor kan ha ett flertal olika orsaker från en helt naturlig kroppsfunktion till att vara ett symptom på en bakomliggande sjukdom/skada eller en förgiftning. Tremor kan också vara idiopatisk, dvs att det veterinärmedicinskt inte står att finna någon orsak till darrningen. Då det finns tremor av helt olika typ och karaktär är det viktigt att göra skillnad på de olika varianterna. Viktigt att påpeka är att ett symptom är aldrig ärftligt, ett symptom kan alla uppvisa, men den bakomliggande orsaken som ger upphov till ett symptom kan vara ärftlig. Givetvis som i alla situationer där ett symptom påverkar hund eller oroar ägare så bör veterinär konsulteras i utredning för att fastställa orsak och diagnos.
Min ståndpunkt är den att vi kan inte införa avelsrestriktioner på grund av ett allmänt och ospecifikt symptom. Det skulle innebära att restriktioner kan införas på även andra symptom såsom hosta, feber etc och då återstår det inte längre några hundar att bedriva avel med. Ska en avelsrestriktion tas på ett symptom så måste symptomet diagnostiseras. Kan man inte ställa diagnos måste symptomet istället väl ringas in och karaktären klart och tydligt specificeras samt beskriva hundens påverkan i eget välbefinnande i hur det påverkar dess hälsa och funktion.
TA LÄRDOM
Föreställ Er följande scenario: En stolt och glad valpägare besöker sin premiärutställning med sin valp. Valpen börjar darra på grund av osäkerhet i den nya miljön och en erfaren utställare av samma ras, utan kännedom om symptomet men som är väl införstådd med rasklubbens avelsrekommendation noterar detta och berättar om klubbens syn för valpägaren. Jag kan lätt och med mycket stort obehag föreställa mig den rädsla och oro som sprider sig i kroppen när orden tränger igenom och något hotfullt närmar sig min hund. Att höra ett ord som låter som en farlig sjukdomsdiagnos och som jag aldrig tidigare hört talas om och än mindre förstår innebörden av. Att dessutom få veta att tremor utgör ett avelshinder måste i sin tur innebära att det är riktigt allvarligt. Det gör ont att bara tänka denna tanke mot bakgrund av vad jag själv upplevde. För mig känns det orimligt att inte upplysa och medvetandegöra på saklig grund för att undvika att liknande situationer ska upprepas. Detta dilemma har jag ett flertal gånger påtalat men utan förståelse och är en av anledningarna till varför jag skrivit denna artikel.
Redan från starten i min dialog med rasklubben har jag sagt att det ger oss mer kunskap och lärdom om vi upplyser och medvetandegör hundägare om detta vida och ospecifika symptom och tar lärdom av de erfarenheter som redan finns. Vi bör diskutera och debattera vårt förhållningssätt när det kommer till avelsfrågor och hälsoaspekter. Dels för att lära mer dels för att medvetandegöra och inte strutsa. Vinsten med att strutsa är den, att så länge huvudet är under sand så slipper vi bry oss men när huvudet åker upp så är problematiken i frågeställningen fortfarande olöst. Sticker vi huvudet genom taket gör det till en början ont men vi blir ordentligt mycket klokare av de erfarenheter som kommer oss till del och kan öppet diskutera aspekterna med olika parter i hur vi bör förhålla oss till symptomet i fråga. En långt mycket större vinst och som ger en god utdelning för alla.
VEMS PROBLEM?
När jag har gjort förfrågningar om symptomet har min största svårighet varit när jag nämner symptomet med dess medicinska term tremor och ingen förstår innebörden och därmed blir oroliga och rädda i likhet med mig då jag först fick kännedom om symptomet. Ordet blir dessutom negativt laddat då det snarare relateras till en sjukdomsdiagnos än till det ospecifika symptom som avses. Har jag istället förklarat hur symptomet ser ut på min hund utan att blanda in medicinska termer har alla förstått och flera har även upplevt samma symptom och av olika karaktär på den egna hunden. Detta visar på att det finns ett kommunikationsproblem, eller snarare språkförbistring, utöver det faktum att det är ett symptom som kanske ses som en naturlig kroppsreaktion hos hunden i den situation det uppstår och därför aldrig tas vidare till respektive rasklubb för kännedom. Vem går till veterinär eller hör av sig till en rasklubb om man inte upplever ett problem? När blir symptomet ett problem? För min egen situation kan jag säga att symptomets karaktär i vårt fall lämnar både min hund och mig obesvärade. Detta är anledningen till att jag inte uppsökte veterinär förrän vid den tidpunkt då min rasklubb i sitt brev till mig påpekade att det utgjorde ett stort problem för dem.
Den mest målande och beskrivande bilden av hur jag upplever min egen hunds tremor har jag fått av en hundägare och som har upplevt samma typ av symptom hos sin hund och som beskriver denna karaktär av tremor med det engelska uttrycket – ”A-non-weight-bearing-reflex in legs” – en beskrivning som exakt anger hur jag ser på och upplever den tillfälliga, snabbt övergående darrning som då och då kan ses hos min hund. Jag har svårt att hitta en lika klockren översättning till svenska men ordalydelsen blir ungefär – en rörelsereflex i ett icke belastat ben.
RIKTADE INSATSER
Ytterligare en, men väl så viktig infallsvinkel är huruvida tid och resurser ska läggas på ett ospecifikt symptom som lämnar hund och hundägare obesvärade när vi har sjukdomar och symptom som negativt påverkar hundens välbefinnande och dagliga liv och där vi bör kraftsamla för att lindra ett lidande och förhindra att det drabbar fler. Inom min rasklubb så tillåts avel med en hund som genom röntgen har konstaterad lindrig höftledsdysplasi dvs C-höfter om den paras med en hund som har A-höfter (en hund som genom röntgen är konstaterad fri från höftledsdysplasi). Höftledsdysplasi är en sjukdom som kan leda till smärta och rörelsenedsättning för hunden. Att avla på en hund med ett ospecifikt symptom av den karaktär som här beskrivs är däremot i strid mot avelsrekommendationerna. Frågor väl värda att jämföras och diskuteras när det gäller synen på avelsfrågor och i synnerhet om det gäller för en ras av en liten och begränsad population. Vårt gemensamma motto är att all avel ska bedrivas med sunda och friska individer i sin fulla funktion.
Det är svårt för att inte säga omöjligt att bilda sig en uppfattning när bakgrundshistoria och information saknas. För att ta ställning krävs både kunskap och erfarenhet och det är drivkraften till varför jag efterfrågar såväl fakta som erfarenhet i hopp om att få svar på mina frågor. Min rasklubb däremot antar att min drivkraft är att jag vill använda min egen hund i avel. En kommentar jag fått trots att jag upprepat uttryckt att det är bättre vi arbetar med fakta istället för antaganden. För att än en gång förtydliga min avsikt så handlar dialogen och min berättelse om hur ett obetänksamt agerande och beslut missgynnar en, på grund av sin lilla och starkt begränsade population, redan ömtålig och sårbar ras men också om att undvika att liknande ledsamheter ska uppstå och drabba fler hundägare.
Mitt engagemang bottnar i att öka kunskapen om min hund, rasen, dess karaktär och särart, dess hälsa och fortlevnad. Min delade erfarenhet och upplevelse kanske kan upplysa, vara fler till hjälp och stöd men kanske också inspirera till att våga stå upp för sin ståndpunkt i goda och genomtänkta argument.
GOD JORDMÅN FÖR TILLVÄXT OCH UTVECKLING
Ska vi uppmuntra till öppenhet och delaktighet är det viktigt att rasklubben kan hantera och förmedla objektiv och saklig information för att främja ett ömsesidigt förtroende och på så sätt skapa förutsättningar till en ökad samverkan och delaktighet mellan klubb och medlem. Det är individen och inte en rasklubb som tar det slutgiltiga beslutet och ansvaret. För goda beslut krävs både välgrundad kunskap och delad erfarenhet.
Jag förväntar mig inga storverk av min delade erfarenhet men jag hoppas kunna så ett frö för tillväxt och få oss att tänka till, fråga och lära. Om vi låter olika övertygelser finna sina vägar i rashundvärlden istället för den enda väg som rashundklubbar i olika länder förespråkar så kommer vi att öka möjligheterna för att utöka vår genpool istället för att inskränka den. Att sprida möjligheter istället för att likrikta dem. Det finns ingen avel någonsin som kommer att stå utan problem just därför att vi arbetar med levande varelser och naturens ibland outgrundliga vägar. Men vi kan försöka att arbeta med den istället för mot den. Så min förhoppning är att dela en tanke som kan gro och växa till. Som ett underlag för morgondagens tankar om ett upplyst och förbättrat avelsarbete med ett rashundklimat gynnsamt för flera.