DogPeace 1.2
25/04/15 19:39
På frågan om det skett någon förändring till det bättre i tremordialogen kan jag raskt svara: Nej! Jag fick respons på min artikel DogPeace men inte från dem som ämnet berör, varken min rasklubb eller SKK. Å andra sidan var det inte väntat. Innan jag skrev DogPeace så skickade jag ett brev till Avelskommitten och Ulf Uddman, SKK, där jag berättade att jag avsåg att offentligt dela handhavandet i denna osedvanligt långa dialog och därmed avsluta mina två års fruktlösa försök med att hitta en lösning inom min rasklubb och kennelklubb. Detta meddelande skickade jag efter ha mottagit ett protokollutdrag från SKKs avelskommitte där SKK felaktigt benämner tremor för sjukdom och låter mig på så sätt förstå att inte heller dem har satt sig in i ämnet och att jag pratar för ett dövt öra. Jag fick förvisso ytterligare ett protokollutdrag i februari i år. Varför vet jag egentligen inte? Jag hade tidigare uttryckt att jag avslutat min dialog med SKK i detta ämne. I protokollutdraget anges en uppfödare som inkommit med en skrivelse angående tremor. Om SKK menar mig... då har de än en gång fel. Jag är ingen uppfödare utan en helt vanlig hundägare till en frisk hund i sin fulla funktion som undrar hur en mycket sluten grupp styrelsemedlemmar med stöd av SKK kan göra uttalanden och utfästelser på hundar som de inte träffat och som än mindre genomgått en veterinärmedicinsk utredning samt hur de upprepat kan göra misstag på misstag som skrämmer och sårar såväl hundägare som uppfödare och i slutändan mest drabbar den ras som vi ska värna om.
Tålamod och väntan
Jag har offentligt berättat det lilla av min långa version och avsåg hädanefter att invänta den utvärdering som rasklubben utlovat göra två år från tremorrapportens tillkomst. En rapport från 2013 som grundar sig på EN veterinärmedicinskt utredd, frisk hund i god kondition, 21 styck enkätsvar samt en experts antaganden då inget onormalt stod att finna hos den enda utredda hunden. En hund som kortvarigt, då och då, darrar i ett fram eller bakben främst i samband med anspänning eller sinnesrörelse och som genast försvinner då kroppsvikten åter fördelas på tassen eller då hunden sätter sig i rörelse. Det är inte fråga om syndromet head-bobbing eller en ljudlig postural tremor utan mer likt en rörelsereflex jag ibland kort och tillfälligt kan få i ett icke viktbärande ben. En rapport som avslutas med en fråga som förutsätter att berörda hundar ska bli dåliga. En mening som togs bort efter att jag påtalat det horribla i att förutsätta och spekulera istället för att verifiera. En rapport som leder till en rekommendation som SKK senare uppger som osäkert om den ens kan söka stöd i deras egen grundregel 2:3.
Nya tag
I år, 2015, är det dags för utvärdering av min rasklubbs tremorrapport men jag har ännu inte hört något från dem i detta ärende. Däremot såg jag att min rasklubb nyligen uppdaterat sin hemsidas avelspolicy och först nu lagt till tremor. Dryga två år efter att deras tremorrapport med avelsrekommendation publicerats. Nu, när tiden är inne för en uppföljning? Den nya rekommendationen formuleras idag skarpare och annorlunda än den som tidigare publicerats i tremorrapporten. Varför publicerar rasklubben den först nu på sin hemsida? Har något nytt tillkommit eftersom den omformulerats med skärpa? Jag ställer frågan till rasklubben och får till svar att inget nytt tillkommit i tremorfrågan. Trots detta ändras avelspolicyn från att rasklubben ”rekommenderar att avstå avel” till ”ska ej användas i avel”. Dessutom ser jag att min klubb fortfarande inte är införstådd med vad de diskuterar och medieför om symptomet tremor eftersom jag noterar att de fortfarande tror att det finns synlig och osynlig tremor. Jag ställde för länge sedan frågan till dem om hur vi ska förhålla oss till hundar som har icke synlig tremor eftersom SBBK nämner synlig tremor? Tremor är synligt fenomen – ett symptom som visar sig som en skakning, darrning endera i en kroppsdel eller generellt i hela kroppen. Med detta kan jag bara konstatera att min rasklubb fortfarande, efter mycken och lång dialog, står kvar på ruta ett.
Den nyskrivna rekommendationen på det gamla beslutet:
Tig inte still!
Jag blir ledsen, trött och uppgiven och frågar mig om det inte är dags att ta ett slutgiltigt farväl av såväl denna dialog som den hundvärld vilken inte förmår att ta itu med frågan. Vi ska inte riskera att bli utmålade som bråkmakare som trakasserar och förtalar när vi ställer frågor och söker svar i det som berör. För mig är det högst rimligt att ifrågasätta det jag tycker är felaktigt med avsikten att förstå och försöka förändra till det bättre. Jag är övertygad om att vi hade kommit mycket längre i denna dialog om vi från början utgått från rätt angivna premisser och istället fört en öppen diskussion med såväl berörda som icke berörda hundägare, rasklubbar som veterinärmedicinsk expertis. Dela information och erfarenhet istället för att skrämma, anta och spekulera. Jag ser idag svårigheten med att få människor att dela erfarenheter av rädsla för att bli felaktigt stämplade som ägare till ”sjuk hund”. Borde vi inte istället vara till hjälp för varandra och våra hundar? Vad hände med kunskapsutbytet för ett sundare hundliv? Vem är upphovet till galenskapen i hundvärlden? För den sist ställda frågan lyder mitt svar både entydigt och klart.
Om vi ger upp och stillatigande låter oss tystna och slutar att ifrågasätta kan vi inte heller förvänta oss en förändring. Min ledsamhet och trötthet får lov att en stund vila och vara för att senare fara. Nu tar jag nytt tag om pennan! För hopp och tro om ökad medvetenhet och förståelse. För ständig och upprepad upplysning, respekt och tolerans och inte minst samverkan för ett sundare klimat för alla som delar en passion i rashundsvärlden. Det vilar i vars och ens huvud och händer om hur vi brukar sättet att medverka eller avstå. Jag använder mitt sätt. I ord och bild dela min erfarenhet, i medgång såväl som motgång.
